1 maj, 2016

Tjohooooo min unge är snart hemma.
Jag kunde inte riktigt hålla mig, så jag satte mig på flyget för att möta upp henne i Holland.
Men jag stannade en natt själv i Amsterdam.
Vilket land alltså. Så gullig stad. Alla kanaler och små boar, som ett mini-Paris, men lite mindre stressigt.
Bodde på Airbnb och fick gröt med soyamjölk till frukost, mums.
En trevlig Tinder-dejt hann jag också med. Very nice :-))
Upp tidigt och sedan tåget till The Haug där lilla k hållit till den senaste veckan
Och vilken familj jag hon hamnat hos, så underbara. Dessutom är mamma Marina löpare så yes, jag har fått springa också. I solsken och med fågelkvitter i öronen.
Och det är alldeles grönt på träden. VÅREN ÄR HÄR!!!!

Do like the romans. ALLA cyklar i Amsterdam, så klart man vill prova det!

En underbar jucie affär. Och de hade en så fin Green Juicer. Me want liksom!!!!

8 km. i snabbt tempo med Marina, så kul vi hade. (kanske inte i det ögonblicket för det var ju tungt men jag överlevde :-)))) hahhaha

Strech innan löprundan i solen i det gröna!

Att få leva, att känna solen, att se en blå himmel och att få springa.

Löpning för-systrar helt klart!!!!

28 april, 2016

Jag har ju glömt att berätta!!!!!!!
Att jag skall få blogga för löpartidningen Runners World en hel månad!!!!!
Tjohoooooooo liksom!!!!!
Jag är så smickrad och så taggad och så glad.
Det är ju min favorit tidning, typ alla kategorier.

Så gå in här (så jag får upp läsarstatistiken hahahaha :-)) för jag började idag!
Och du som aldrig läst denna eminenta tidning, kanske hittar en ny favorit?

Och i morgon skall jag berätta mer om hur mitt Norge äventyr gick !!

Kram och kärlek till alla där ute!

24 april, 2016

Från insikter på djupet, till filmstjärna kan steget vara väldigt kort. ”BIG SMILE”
(Men helt seriöst, så tror jag bara det handlar om att våga och att verkligen göra det, inte vänta  🙂

Att inte bara ta ett stort steg utan för sin bekvämlighets zon, utan också visa det inifrån.
Och sedan bara köra.
Så när energin stod på top, höjde jag blicken och spanade. Både utåt i världen och inåt i mig själv.
Vad vill jag? Förutom att få världen att förstå att man måste ta hand om sin kropp och själ. Med mat och träning.
Jag har ju alltid haft en dröm om att bli skådespelare.
Lite knäppt kanske. Men jag vet att det aldrig skulle fungerat, för jag har varit för blyg. För rädd och inte haft självförtroendet att ens våga pröva. Så jag har väntat kan man säga :-))
Som 20-åring jobbade jag som modell under några år, det var så nära jag kom. Och sedan innan cancern kom hade jag en pytte liten sväng i samma branch.
Och det är klart, man blir kanske inte Hollywood skådis när man är 48 år :-)))
Men vem vet, jag tänker på Susan Boyle som slog igenom när hon var över 50 år hahahaha.
Men en sak är säker, ens dröm förblir en dröm om man aldrig försöker.

Så jag anmälde mig till en agentur. La ut ett gäng bilder, lite så där. Uppgav namn och mailadress typ. Och efter 24 tim. fick jag en förfrågan om att vara med i en TV-serie!!!!!!!
Ja, som en bakgrunds statist, men ändå, heeeeeelt galet.
Sedan fick jag en förfrågan till, men jag förstod att jag hade för lite information på sidan (jag hade inte ens lagt ut en helbild, eller skrivit om jag jag kan eller vem jag är).
Så jag fick hjälp med att boosta min sida. Och efter 1 tim. ringer en kvinna och frågar om jag kan komma upp till stockholm!!!!!!
Alltså vad är oddsen, men jag tänkte att hälften vågat häften vunnet :-)))
Så jag drog upp till Stockholm, på en casting, blev filmad och fotad.  Och drog hem igen.
Såååååå himla nöjd med mig själv. Att jag vågade, att jag gjorde det. Och när jag satt på tåget hem så var jag redan hemma liksom.
Bara att bli tillfrågad var vinst. Så himla häftigt.

Så gissa min förvåning när casting bolaget ringer sent på fredag eftermiddag och säger att jag fått rollen !!!!!!!!
I en reklam film i Norge!!!!! Heeeeeeelt galet!!!!!!!!!!!
Inga repliker, men heller ingen undanskymd statist roll. Och betalt!!!!!

Så har du lutat dig tillbaka, och tänker att du är för gammal och för trött (det kan ordnas med bättre mat) så kan jag tala om att #aageisjustanumber
Behöver du övertygas ännu mer, så spana in Fabulous Fashionsitas – mina idoler!!!!

Som 40-tals kvinna på en 1800-tals gala/maskerad middag i TV-serien ”Vår tid är nu” Klänningen är verkligen från 1800-talet.

På castingen i Stockholm!!! Så roligt och så galet häftigt.

Och så blev jag tillfrågad att vara med ytterligare en dag i tv-serien. Alltså hur svårt var det att säga ja, typ inte alls. Och även om man är statist så blir man makad, fixad i håret och väldigt trevligt bemött. Söt frilla tycker jag att det blev.

Alltså kanske inte lika söt med mössa på. Hahaha Men visst ser jag 40-tal ut?? Eller som en Air France flygvärdinna :-)))

17 april, 2016

Förra veckan hände något annorlunda.
Jag har ju inte skrivit så mycket om vad som egentligen hände, när jag var på min soul-searching-trip till Penninghame i Skottland.
Jag var ju där 8 dagar i november. För att fördjupa mig i mig själv.
Alltså den där veckan var något utöver det vanliga.
Saker hände som jag inte då förstod vidden av. Jag vågade nog inte tro att 8 dagar kunde göra så stor skillnad i ens liv. I mitt liv.
Det var som att fördjupa sig, göra upp med gamla saker, bryta mönster och sedan ändra framtiden, lite så kändes det som.

I kursen ingår alltid att man kan återkoppla till de som höll i den, men jag har inte riktigt vetat varför jag skulle göra det.
När jag var där fick jag aha-upplevesle på aha-upplevelse. Och efteråt kunde jag ta in en helt ny världsbild.
Men jag kände inte den där djupa connection som jag förstod att några av de andra fick, med sig själva.
Men som sagt, jag var ändå nöjd, för mig gjorde resan stor skillnad iallafall.

Så förra veckan, tog jag mod till mig och träffade Ray när han var här i Göteborg. Alltså ett möte, som fullständigt la varenda pusselbit på plats.
WOW. WOW WOW.
Jag sa inte så mycket. Men det han sa, den energi han delade med sig av. Den visdom och de insikter jag fick ta del av gick, rakt in i mitt hjärta och min själ.

Det var som att jag var redo att packa ihop alla delar från Skottland. Alla insikter och kunskap jag fått. Och äntligen börja använda dem.
Det var som att Ray öppnade ett dörr till ett annat rum med mycket mer energi och ljus.
Det känns som jag aldrig kommer att kunna leva i en tillvaro utan total ärlighet. Med total närvaro och äkta känslor. Att våga leva efter min innersta vision.
Och energin jag fick sitter fortfarande kvar i mig.
Det känns som om ingenting kan stoppa mig nu :-)))
Allra minst mig själv :-)))

Så är det någon som vill göra upp med sitt förflutna, ändra mönster som kanske återkommer och beteenden som inte gagnar dig, utforska sitt inre, ta tag i gamla demoner eller bara leva ett liv med mer närvaro och äkta känslor? Alltså Peninghame House is the place.
Vänner för livet får du på köpet :-)))
Vill du veta mer så berättar jag gärna.

Seek your soul and you will find !!!!

Jo, det regnade ju så klart liiiiiiiite. Men en löptur måste man ju ändå ta sig ut på!!!

11 april, 2016

Vilka människor jag mött.
Tack vare artikeln i Metro. Både på nätet och i verkligheten. Och vilka historier jag fått ta del av. Vi pratar om att vi lever i ett välfärdssamhälle.
Men kära bestämmande, upp till bevis.
För hur kan vi tillåta att människor bli så illa behandlade av ett system som vi byggt upp för att ta hand, om oss.
Jag kan inte ens förmå mig att räkna upp några exempel på det jag hört. För ni som inte varit där skull inte tro mig.
Det är knappt att jag kan tro det själv. Men jag vet att det är sant för jag har ju varit där.
Men för en del tar det liksom aldrig slut.
Så jag är glad att jag vågade skicka in den. Min åsikt. Men att den skulle väcka så många känslor kunde jag då aldrig tro.
Att någon skulle ta oss på allvar.
TACK för all RESPEKT ni givit mig och mitt budskap.
Tack ni som försöker förstå, även om ni inte har en susning om vad jag pratar om.

Så veckan som gick blev intensiv. WOW alltså. Men så viktig och så härlig och så mycket kärlek. Dagarna bara sprang förbi.
Och jag har så många häftiga saker att berätta men jag skriver mer om det i kväll!

kram alla tappra där ute!!

Watch out! Detta är mitt seriösa jag. När jag skickar med det här så vill jag att någon lyssnar. Tog väl typ en halvtimma att få till ett seriöst face. Jag är ju av naturen glad, och att fota sig själv med seriöst ansikte var såååå svårt.

4 april, 2016

Efter publiceringen av mitt inlägg i eftervårds/rehab diskussionen ringde en super trevlig kvinna från CancerRehabfonden.
Vi pratar en stund och fann varandra så där som man kan göra ibland. Och vi blir båda lite upprörda när vi pratar om de orättvisor som finns där ute.
Och det slår mig att det är kanske inte så konstigt, att det aldrig ”blir” någon utbyggnad av eftervård.
För har man inte varit i Cancerbranchen så har man ingen aning om hur ensam man blir efteråt.
Att det inte finns någon som hjälper en, när man är ute på andra sidan.
När min mamma var sjuk på 90-talet så kändes det ändå som att folk förstod.
Att hade man haft cancer så var det tufft att komma tillbaka. Att man behövde tid.
Men idag känns det annorlunda.
Och samtidigt är det svårt. Ni som hängt med ett tag vet ju att jag ofta pratar om det där dåliga samvetet. Man har ”fått” överleva, så vem är jag att ställa krav, liksom?
Men vi måste ställa krav, vi måste få tillbaka så mycket av våra liv som det bara går. För det förtjänar vi!!!

Att få omvärlden att förstå problemen och vikten av god eftervård, är inte så lätt.
För i mångas ögon existerar det inte. Problemet alltså, med den obefintliga rehabiliteringen.
Och det beror inte på ovilja utan ren okunskap.
För vi pratar inte så mycket om det.
Jag har sagt det förut och jag sägr det igenFör man får INGEN hjälp.
Att hitta tillbaka till sin personlighet och sin kropp. Till sin familj och kanske alla relationer som ställts på sin spets och de som kanske inte höll.
Så håll utkik för nu kör vi.
Rehabilitering till alla som vill, NU!!!!!

Men givetvis handlar den här bloggen om mer än så :-)))
Jag blir bara punkt arg när saker är orättvisa. Annars är det vår egen förmåga att påverka vår tillvaro som är min drivkraft.
Hoppas att vi ses igen!

Metro Sverige idag.

1 april, 2016

…att berätta att loppet samlade in över 80 000:- förra året.
Vi är så stolta, lite trötta :-))) men så glada.

Men nu när ljuset kom tillbaka så är finns det INGA ursäkter (som om det fanns det innan) att snöra på sig skorna och ge sig av ut på en tur!!
Och ni vet väl att det blir ett lopp på Åland den 11/6
Gå in på loppets hemsida och anmäl dig där!!! HÄR!

25 mars, 2016

I förrgår var en stor dag :-))

Jag fick hälsa på hos Runners World redaktionen och bli både intervjuad och fotograferad.
Ni vet Runners World, världens största och bästa löpartidning, ringde mig!!!! Tjohoooooo!!!!!
Så roligt och så smickrande. Och så glad att få ut mitt budskap, att löpningen räddar liv.
För den räddade ju mitt.
Hade jag inte haft det där maratonet i sikte så hade jag ju inte gått till doktorn för den där lilla urinvägsinfekttionen och då hade ju min cancer aldrig upptäckts i tid.
TACK LÖPNINGEN. TACK MIN KROPP SOM LYSSNAR NÄR JAG VILL ATT DEN SKALL SPRINGA!!!

Så jag tog tåget upp, taxi till Alvik och där fanns världens skönaste redaktion.
Super nice ljusa lokaler och Omklädningsrum och duschar precis bredvid.
Och det kändes så hemtrevligt, nästan som att alla bodde där :-)))
Så jädra häftig miljö att jobba i. Att få springa en vända på dagen.
Fram för fler företag där snygge-förråds-duscharna verkligen används till det de är till för!!!

Så jag bytte om, följde med fotografen Luca Mara ut på en bro, och fick springa och springa och skratta och titta bort och titta dit och bara få känna mig som en super-star :-)))
Bilderna såg amazing ut i hans display !!! Vilken grym fotograf.
Sedan intervju med Minna, världens charmigaste journalist. Vi snackade cancer, löpning, cancer och löpning igen.
Men sedan hittade vi lite andra beröringspunkter också och jag garvade hur mycket som helst.
Vilken dag det blev!!!

18 mars, 2016

Härliga dagar.

Visst har jag gjort en del grejer genom åren. Men det har mer varit jag och lilla k på äventyr.
Eller en himla mängd jobb. Lite resor och många drömmar.
Drömmar om en man och kanske fler barn. Drömmar om att leva i ett annat land. drömmar att göra något större med mitt företag och drömmen om en utställning. Och så drömmen med stort D, den om att skriva.
Men jag har aldrig vågat.
Det där med man/män har jag ju försökt ett par gånger, med ganska nedslående resultat :-))))
Att leva utomlands har känts för riskabelt på egenhand med en liten kid.
Mitt företag har varit gött att jobba i, men jag har inte velat ha ansvaret över fler än mig själv, och då stannar så klart drömmarna om att expandera. Och jag har varit väldigt nöjd med det. Även om det varit lite av en dröm-i-drömmen.
Men en utställning har jag aldrig vågat. Jag har material till säkert 4 utställningar. Bra grejer. Tycker till och med jag själv när jag ser tillbaka. Inte försent ännu så klart, men jag fegar.  Jag har inte ens visat upp det för någon. Jag vågar inte. Inte.
-Skall jag våga att andra bedömer mig? -Nja……

Så kom då cancern och jag inser att jag är nog ganska modig ändå, fast än att jag är super liten skit inuti. Som många av oss.
Men jag tänker att vi som överlever hemska saker. Som gör att man får en chock.
Vi har ju absolut inget att förlora. Inte ni andra heller. Men man är inte den samma utan ett trauma i bagaget.
Så jag lever numer som jag lär.
Jag har tackat jag till en utställning. Inte på ett galleri, än :-)))
Och jag har skrivit en debatt artikel. Skickade in den till Metro. Och dra på trissor, den kom med!!!!!
Så nästa vecka kan ni grabba tag i ett exemplar så hittar ni mig där!
Jag är så stolt över mig själv.
Och jag är inte bitter över det som inte blev, det är ju bara att göra det nu. Med full kraft och bara köra.
Får man nej, så fråga någon annan. Men å andra sidan behöver mana aldrig fråga om lov, drömma får man göra hur mycket man vill.
Men fastna inte i den för länge. För om man heltiden släpper iväg drömmar utan att prova att förverkliga dem, är det lätt att man tappar lite av sin tro på sig själv.
Carpe Diem säger jag faktiskt idag!
Trevlig helg alla där ute :-)))

Tack för bilden lilla k. Åh vad jag längtar efter henne!

12 mars, 2016

Det hände egentligen inget märkvärdigt, men ändå var det en super bra vecka!
För det är ju det som är det härliga, att livet är som häftigast i det lilla. I små ögonblick föds stora tankar 🙂

Som att jag provar att sitta på en pilatesboll istället för en vanlig stol :-))
För det skall tydligen göra susen i långa loppet, att man aktiverar kroppen (yes you do, när man sitter och det känns som hela havet stormar).
Och sedan provade jag kettlebell. Wow vilken träningsform. Så intensivt och så himla kul. Sötaste och bästaste yogaläraren i världen Caroline Yogayum.se var ju så klart med. Och en norrman. och Peter som håller i det. Så vad hade jag att skylla på?
Det var ju bara att sätta igång. Svinga den hit och dit och lyfta tills rumpan värkte.

Alltså så himla kul har jag på kontoret nu förtiden :-))) Undrar om det växer fram en sex-pack vad det lider ??

Alla var helt slut när passet var över. Men girl-power gör ju att vi tjejer var liiiiiite starkare efteråt. Akurat :-))