
Go´kväll bad mig ta med några av mina peruker upp till Umeå.
Helt ärligt så har mina luggslitna peruker legat helt respektlöst nertryckts i en byrålåda (förutom den jag använde sist, som Christine har fått låna).
När jag sett Christine och Stina gå utan peruk och i ”bara” mössa eller schal så har jag tänkt att, varför var jag så hooked på mina peruker?
Det är ju ganska coolt med bara en mössa eller schal.
Men så tvättade jag och kammade perukerna idag. För man vill ju att de skall vara sitt finaste i TV :-)))
Och för att reda ut en nytvättad tovig peruk så gör man det enklast när den sitter på huvudet.
Och då…. när jag tryckte på mig den första blöta kalla peruken, så kom jag på, varför jag tyckte så mycket om att använda dem och varför jag hade så svårt att släppa mina älskade peruker.
För känslan av långt hår, som värmer i nacken. Som ger lite gratis kvinnlighet, som bonar in och ger en chans att följa tårar, när man skakar fram luggen. Åh den känslan mina vänner, den bara kom över mig.
Så jag förstår nu att med ett cancer-besked i ena handen och en kropp som vägde 49 kilo, så behövde jag något som dolde min bleka kala skalle och gav mig lite värme.
För det var höst och mörkt och kallt när jag blev sjuk. Min första peruk blev min snutte filt liksom :-)))
Så dont´t touch my wig :-))))
Och så fick jag hälsa på en bloggläsare idag.
Alltså, jag blir så glad när någon säger att de läser här. Tack fina ni!!

Åh jag tycker nog att det är lite synd att det inte är accepterat att använda peruk när man är vanlig. För då kunde man få leva ut lite olika sidor och bekräfta sin dagsform :-))) Så ibland var man sig själv, och bland lite långhårig och bland lite blond. För extensions och annat löshår i håret är ju helt okej, men inte peruk. Jag är väldigt, väldigt tacksam att det finns fina peruker!!