25 mars, 2016

I förrgår var en stor dag :-))

Jag fick hälsa på hos Runners World redaktionen och bli både intervjuad och fotograferad.
Ni vet Runners World, världens största och bästa löpartidning, ringde mig!!!! Tjohoooooo!!!!!
Så roligt och så smickrande. Och så glad att få ut mitt budskap, att löpningen räddar liv.
För den räddade ju mitt.
Hade jag inte haft det där maratonet i sikte så hade jag ju inte gått till doktorn för den där lilla urinvägsinfekttionen och då hade ju min cancer aldrig upptäckts i tid.
TACK LÖPNINGEN. TACK MIN KROPP SOM LYSSNAR NÄR JAG VILL ATT DEN SKALL SPRINGA!!!

Så jag tog tåget upp, taxi till Alvik och där fanns världens skönaste redaktion.
Super nice ljusa lokaler och Omklädningsrum och duschar precis bredvid.
Och det kändes så hemtrevligt, nästan som att alla bodde där :-)))
Så jädra häftig miljö att jobba i. Att få springa en vända på dagen.
Fram för fler företag där snygge-förråds-duscharna verkligen används till det de är till för!!!

Så jag bytte om, följde med fotografen Luca Mara ut på en bro, och fick springa och springa och skratta och titta bort och titta dit och bara få känna mig som en super-star :-)))
Bilderna såg amazing ut i hans display !!! Vilken grym fotograf.
Sedan intervju med Minna, världens charmigaste journalist. Vi snackade cancer, löpning, cancer och löpning igen.
Men sedan hittade vi lite andra beröringspunkter också och jag garvade hur mycket som helst.
Vilken dag det blev!!!

18 mars, 2016

Härliga dagar.

Visst har jag gjort en del grejer genom åren. Men det har mer varit jag och lilla k på äventyr.
Eller en himla mängd jobb. Lite resor och många drömmar.
Drömmar om en man och kanske fler barn. Drömmar om att leva i ett annat land. drömmar att göra något större med mitt företag och drömmen om en utställning. Och så drömmen med stort D, den om att skriva.
Men jag har aldrig vågat.
Det där med man/män har jag ju försökt ett par gånger, med ganska nedslående resultat :-))))
Att leva utomlands har känts för riskabelt på egenhand med en liten kid.
Mitt företag har varit gött att jobba i, men jag har inte velat ha ansvaret över fler än mig själv, och då stannar så klart drömmarna om att expandera. Och jag har varit väldigt nöjd med det. Även om det varit lite av en dröm-i-drömmen.
Men en utställning har jag aldrig vågat. Jag har material till säkert 4 utställningar. Bra grejer. Tycker till och med jag själv när jag ser tillbaka. Inte försent ännu så klart, men jag fegar.  Jag har inte ens visat upp det för någon. Jag vågar inte. Inte.
-Skall jag våga att andra bedömer mig? -Nja……

Så kom då cancern och jag inser att jag är nog ganska modig ändå, fast än att jag är super liten skit inuti. Som många av oss.
Men jag tänker att vi som överlever hemska saker. Som gör att man får en chock.
Vi har ju absolut inget att förlora. Inte ni andra heller. Men man är inte den samma utan ett trauma i bagaget.
Så jag lever numer som jag lär.
Jag har tackat jag till en utställning. Inte på ett galleri, än :-)))
Och jag har skrivit en debatt artikel. Skickade in den till Metro. Och dra på trissor, den kom med!!!!!
Så nästa vecka kan ni grabba tag i ett exemplar så hittar ni mig där!
Jag är så stolt över mig själv.
Och jag är inte bitter över det som inte blev, det är ju bara att göra det nu. Med full kraft och bara köra.
Får man nej, så fråga någon annan. Men å andra sidan behöver mana aldrig fråga om lov, drömma får man göra hur mycket man vill.
Men fastna inte i den för länge. För om man heltiden släpper iväg drömmar utan att prova att förverkliga dem, är det lätt att man tappar lite av sin tro på sig själv.
Carpe Diem säger jag faktiskt idag!
Trevlig helg alla där ute :-)))

Tack för bilden lilla k. Åh vad jag längtar efter henne!

12 mars, 2016

Det hände egentligen inget märkvärdigt, men ändå var det en super bra vecka!
För det är ju det som är det härliga, att livet är som häftigast i det lilla. I små ögonblick föds stora tankar 🙂

Som att jag provar att sitta på en pilatesboll istället för en vanlig stol :-))
För det skall tydligen göra susen i långa loppet, att man aktiverar kroppen (yes you do, när man sitter och det känns som hela havet stormar).
Och sedan provade jag kettlebell. Wow vilken träningsform. Så intensivt och så himla kul. Sötaste och bästaste yogaläraren i världen Caroline Yogayum.se var ju så klart med. Och en norrman. och Peter som håller i det. Så vad hade jag att skylla på?
Det var ju bara att sätta igång. Svinga den hit och dit och lyfta tills rumpan värkte.

Alltså så himla kul har jag på kontoret nu förtiden :-))) Undrar om det växer fram en sex-pack vad det lider ??

Alla var helt slut när passet var över. Men girl-power gör ju att vi tjejer var liiiiiite starkare efteråt. Akurat :-))

6 mars, 2016

I loppet av 14 dagar har jag träffat 5 kvinnor (de har kommit fram för att tacka för min blogg, mitt hjärta smälter så klart) men efter varje samtal har jag insett att det är inte bara cancern som är deras gemensamma nämnare.
Det är också att de valt att inte berätta för någon om sin cancer.
Existerar det verkligen? Att man inte berättar något? Och hur fungerar det i praktiken undrar jag?
Man måste inte blogga om det, man måste inte ens bära ett armband.
Men att inte prata, att inte ventilera?

Och när jag pratar med den sista av dem så inser jag att alla har pratat till mig med viskande röster som att vi pratade om något riktigt, riktigt hemligt.
Åh det är ju en hemlighet, för de här kvinnorna.
Förstår ni vilken hemsk börda att bära själv? Att inte prata om det tunga?
Hade jag inte berättat om cancern med en gång, hade jag nog inte haft mod att öppna munnen senare, när jag verkligen behövde prata. För det är inte lätt, även om jag bloggar och föreläsare är det lätt att tanken skenar  Att man inte duger. Att man inte är som innan.

En av kvinnorna pratade jag lite mer med, när vi möttes i ett vimmel sammanhang.
Hon urskuldade sig fler gånger. Och mitt hjärta höll på att brista när hon sa:
-Jag får sluta skylla på cancern att jag är så trött.
Alltså, jag ville bara ta henne i min famn och krama henne och säga att det är okej att skylla på cancern, det är okej att inte orka. Speciellt om man inte pratar med någon.

Cancer är ingen förkylning du snyter bort.
Med cancer kommer smärta, rädsla, ångest och den där förbannade tröttheten.
Som sitter kvar i kroppen långt efter att sista cancercellen försvunnit.

En annan kvinna sa viskande att hon inte ville prata om ”det” och så gjorde hon tecken med fingrarna, -För då skulle alla se på mig med andra ögon. Hon menade att hon skulle bli den svaga, trötta länken, den som aldrig orkar. -Lite som damage goods, sa hon och log.

Att inse att cancer ger en baksmälla som kan ta flera år att komma ur. Att ge sig själv tid. Att en del behöver mer tid.
Jag har själv dagar när den där förbannade tröttheten sveper in och lägger ett lock över varje minut. Ingenting känns meningsfullt, känslorna blir stumma och biverkningarna oövervinnerliga. Och tankarna går inte att styra.
Tack och lov är de dagarna få. För jag har gett mig sjutton på att inte låta cancern förstöra en enda dag mer av mitt liv.
Och det är ett löfte som ibland känns omöjligt att hålla. Men jag vet, att ger jag efter så blir det ännu värre.
Men om man inte är där, om man inte har tid att mobilisera sig så att man orkar. Eller om man har en omgivning som ställer krav man inte kan leva upp till?
Då måste de få vara okej att skylla på cancern, på biverkningar och på den där förbannade tröttheten.
Alltså cancer är inget man hade, Det är något som grävt sig in under ens hud och aldrig riktigt försvinner.

Var snäll mot dig själv och var snäll mot andra.

Att skriva av sig saker kan vara bland det bästa sätten att bearbeta något. Men att inte kommunicera på något sätt, måste vara ett fruktansvärt val. Så som jag gjorde innan jag fick et definitivt besked. Stackars min familj!!!