31 december, 2014

Ända in i kaklet körde vi.
Christine, Hanna, Jörgen och jag. och typ 1 200 personer till sprang ut det 2014.
Genom att plöja 10 km. på Göteborgs gator.

Det var rätt gött att dra på sig skorna och möta upp mina löparkompisar. Men… ärligen så saknade jag faktiskt en hel del kompisar…. Hmmmm var va ni egentligen ?!?!?! :-))))))

Vi sprang i vår egen takt. Och för mig och jag tror jag pratar för Christine också, så blir känslan av att vara en överlevare ännu tydligare när man springer sådana här lopp. För jag har ju jämfört cancer med ett tung löpning innan. Men ändå kan man inte jämföra – så klart.
Men det där om att kämpa, att pinna på fast benen känns blytunga. Den känslan är lite samma. Och att inte ge upp och börja gråta.

Så jag fick hänga på Jörgen. Och jag lyckades faktiskt hänga med starkt i drygt 7 km.
Måste säga att det också var lite tack vare två vackra ynglingar som uppenbarade sig och skrattade gott åt mina tant-skämt. Men jag lugnade dem med att jag skulle falla ur deras tempo ganska snart. Ville ju inte ge dem intrycket av att jag skulle stalka dem hela vägen :-)))))

Min tid blev 53:46 och jag är såååååååå himla stolt. Och jag var inte helt slut. Det var det fina. Sprang med dubb-skor. Vilket kanske inte var helt lyckat. Men men…. :-))

Kram alla fina därute.
Vi hörs i morgon!

GOTT NYTT ÅR!!

Alltså strike a pose :-)))

Äntligen i mål, jag hittade honom i målfållan!!!

Alltså, kolla dessa stjärnor. 31 december i Sverige!!! Men ack så härligt att se!

Grymma vi e!!! 

30 december, 2014

Puh….. liksom.

Kanske kunde man få pris, för hur stark man tvingas vara, även efter cancern.
Att förstå att det inte är så konstigt om man inte ”klarar allt” man kunde innan.
När måste lägga energi på att slå återfalls-spöken på käften när de swichar förbi. För dom kan komma ofta eller väldigt sällan.
Dom kan sätta sig på huvudet och alla tankar, eller på en kroppsdel som plötsligt gör oförklarligt ont.

Men även om jag inte oroar mig eller låter oron ta mig. Så undrar jag hur mycket sinnesnärvaro det går åt för att just hålla upp skyddet.
För att inte snacka om simultankapacitet man måste ha. För att både leva livet med ett leende och samtidigt slå det där jädra spöket på käften.
Men jag drämde till den, den här gången också 1-0 till mig, igen :-))))

Och visst har jag haft ont i en axel, och ibland i ett knä och i min mage, och jag tror INTE att det är cancer varje gång..
Men när det gör så där ont, på riktigt. In i skelettet, då vaknar något i mig. Och om man inte lappar till känslan med en gång, så är det nog kört. Då blir man inte av med den, på länge länge. Jag läser om andra systrar som drömmer mardrömmar flera år efteråt, som grubblar så mycket på ”när” cancern kommer tillbaka. Att de slutat tänka i termer ”om” de får cancer igen.

Så jag tackar  mig själv för att jag hade sinnesnärvaro igår, att ringa försäkringsbolaget och be om en röntgen.

(Det låter kanske lätt att ringa och be om en tid. Men det känns både förnedrande och ännu hemskare än innan, när man väl ringer, för så fort man sagt orden till sköterskan som bokar in tiderna;  -Jag har haft cancer och är rädd att den kan ha kommit tillbaka. Så har man satt ord på sin rädsla och bekräftat den en smula för mycket. Men sköterskan hörde nog hur jag satt där med boxningshandskarna hårt snörade och kämpade mot oron och förstod att jag inte ville sitta en hel nyårsafton när alla är glada och finklädda och bara tänka på min höft som gör ont).

Så jag fick en tid på Carlanderska idag. Och jag fick göra en röntgen!
Och röntgenplåtarna var rena, som nyfallen snö !!!!!!!!!!
Ingen cancer, ingenting!!!!!!!

Så återfalls spöket hann aldrig veckla ut sig, för jag var på hugget och drämde till redan när första tanken dök upp i fredags kväll.
Men ändå så släppte något. En tyngd, ett tryck och livet blev återigen så där vackert. Enkelt och härligt.
För tänk, tänk, om doktorn öppnat dörren med en rynka i pannan. Istället för med det stora leendet han hade nu.

Och jag kan återigen börja fundera på vilka strumpbyxor jag skall ha på mig i morgon. Eller om jag är sugen på kyckling eller tofu. Ni vet, enkla oviktiga grejer :-))))

Och då känner jag att återigen, att livet skall vara så enkelt det bara går. Att leva i relationer som är raka, ärliga och sköna. Att jobba med något som betyder något, för mig. Att inte reta sig på småsaker. Och att skratta!!!!!!! Och pussas :-))))

Så tänk på det kära ni som låter dagarna passera, utan att riktigt leva eller känna glädje.
För då är man kanske inte är på rätt plats i sitt liv. Då är det kanske dags att bryta mönster, byta jobb  eller byta relationer.

För det är i ditt hjärta det skall spraka av kärlek och glädje. Och jag önskar ingen att gå med den oron som man gör som överlevare, men jag vet att en av anledningarna till att jag fick stanna kvar här, är för att påminna dig om hur vackert livet är.
Och hur få saker som egentligen betyder något, när livet ställs på sin spets!
Och hur viktigt det är att vara rädd om sin kropp och behandla både den och själen med respekt!

Kram och kärlek till er alla.
Nu blir det yoga med grymmaste Christine !!!

P.S. Bilden är från i somras. Jag och Christine kastade oss in med andan i halsen på Monika Björns underbara yoga pass. Det var första gången vi yogade ihop och jag är så fantastiskt glad att jag fått lära känna Christine. Tråkigt att det är cancern som förde oss samman. Men ändå häftigt att en så hemsk sak kan ge en vänner för livet. Som bara tillför bra saker i ens liv. Även om vi pratar om cancer, så är det ändå allt annat som betyder något. Men att båda förstår. Utan att egentligen behöva förklara. Ni vet, bara kärlek :-)))

28 december, 2014

Att få överleva lägger ju en viss press :-))))
Och jag vill ju leva livet till 100% men att toppa det hela tiden, så hade jag ju inte tänkt :-))

Men det är så mycket som jag vill göra.
Mitt nya projekt #höjblicken360 är ju ett sådant. Att få igång loppet till den 19 september är ett annat.
Att få rätsida på boken och förlaget är ett tredje. Och att stå på händer är ett annat. Att försörja mig.
Och då måste man ju som coach-Sofia säger, -Strukturera upp sitt liv.
Och jag gör ju det. Men jag hinner ändå inte med allt jag vill. Eller är jag feg? Att jag kanske skall misslyckas eller att jag inte når ända fram. Eller att jag inte gör det tillräckligt bra, för det finns de som gör det både bättre, snyggare och smartare?

Men jag är inte en fegis längre :-))) Jag är satan i gatan super stark och super modig. Och om man sätter mål så når man dit. Det vet jag ju sedan innan :-))
Så nu är det upp till bevis. Nytt år nya möjligheter!!!

Vad har du satt för mål? Vad vill du göra 2015? Vad är dina delmål?

Alltså!!!!! Ser ni, vad jag är modig :-)))) Jag känner mig som super-woman när jag står så. Och när jag ser bilden blir jag så stolt. För det är bara i mitt egna huvud som rädslor och begränsningarna sitter. Och genom att sätt små delmål, vågar jag närma mig handstående på rätt håll. Precis som vilket annat mål vi än vill sätta i livet. Små, små steg is da shit :-))) Och på tisdag skall jag yoga med Christine och visa henne hur modig jag blivit!!!

23 december, 2014

Jag måste ju nämna att det är julafton också. Även om jag inte känner minsta stress.
Kanske för att jag inte lyft ett finger för att bejaka stressen, julen eller all kommersialism.
För nästan alla jag möter säger att ”jag vill inte fira jul” ”vi kommer inte att fira så mycket i år” ”jag känner ingen julstämning” ändå ser alla super stressade ut…
Jag hade gärna gått all-in, men varken plånboken eller min energi har räckt till några storstilade planer.
Och så är ju både syster-yster och Casey ganska stora.
Så tjejerna kommer att få något som de behöver, något som man inte kan slå in i ett paket. Och som jag kanske inte behöver finansera precis i den här månaden :-)))

Så för att det dåliga samvetet inte skall slå ut i full blom, (klart jag får lite dåligt samvete när jag inte pyntat lägenheten, burit upp granen och klätt den fint, satt en krans på dörren eller bunkrat upp med massor av julklappar) så Casey tog med mig på Bikramyoga. (jo, vi skulle gjort godis, stekt köttbullar, men varför måste man göra det idag, när man kan göra det en annan dag? Och jag vet att julen plockar fram den mest obstinata sida av mig. Och samtidigt som jag inser hur omoget jag beter mig, så blir jag super glad. För jag känner så som jag gjorde innan cancern dök in i mitt liv. De sista två jularna har varit så viktiga, för man vet ju aldrig. Ni vet… Men nu är jag jag ju nästan som innan, en som bejakar livet och lever det, känns det som :-))))) Me like :-))
Så vi drog till Bikramyogagothenburg.com

Det är tredje gången jag provar. Och jag är glad att jag inte skrev ett inlägg första gången. För det tog till idag för att jag ens kunde höra vad läraren sa :-))
Ni förstår:
Ett bikram pass är 90 minuter långt i ett rum som är uppvärmt till 43 grader. Man gör 26 olika rörelser två gånger. Och både till höger och vänster. Och ja, man tror man skall dö. Man tror att måste gå ut och får frisk luft. Man vill vara någon annastans och man vill inte vara där.

Så det tog tre gånger innan jag kunde köra hela passet utan att lägga mig ner, känna svimnings känslor eller stirra tillbaka på mig själv, likblek i ansiktet.
Trots att de två första passen var som en nära-döden-upplevesle (för friska måste jag tillägga) så var känslan efteråt helt obetalbar. För jag blev lugn, mjuk och väldigt vig :-)))

Så mina vänner. Ni MÅSTE bara prova bikram. Stället är super proffsigt, fräscht och trevligt. Lärarna är otroliga, kallar en för sitt namn. Och när man står där i värmen och inte vet vad som är upp eller ner och någon säger Cecilia, då kan man ju inte annat än att ge järnet.

Till skillnad från vanlig yoga, så kör alla bikramlärare samma program i alla länder. Du vet alltså vad som väntar. Du står inte i hunden eller gör andra ”svåra”övningar. Det är som stretch och som yoga men ändå inte.  Det är såååå befriande.
Lova mig att prova. Och man känner sig stark och fri och det är som att detta, är ett suveränt sätt att ta sig tillbaka.

Efteråt. Som om man badat i en pool :-))) Men så glada och lugna!!

Lite ödsligt när klassen är över. Men det är skön energi när alla är med!

20 december, 2014

Att klockan ringer halv åtta en lördagsmorgon är ovanligt hemma hos oss.
Att sova tillhör ju livets lyx. Anser jag :-))) För en utsövd kropp är en stark kropp.
Och tyvärr underskattar många kraften i att sova, både gott och tillräckligt många timmar.
Så även om det blev lite vin igår (ytterst lite :-))  då jag visste att jag skulle upp) i trevligt sällskap, så var jag i säng i tid och kunde nästan hoppa ur sängen :-))
Nja, Anna fick väcka mig när hon var på väg in till stan. För vi fick nämligen följa med Cia Wosse från Naturefitness på ett urbanfitness pass.

Alltså, man är ju så lättlurad. Döp träningen till något coolt på engelska och hederliga tråkig vandring blir Hiking. Att springa på stigar i skogen, som var as nördigt innan det plötsligt blev hippt när man döpte det till Trail. Att springa runt i stan och sedan göra armhävningar, plankan och dips på parkbänkar känns genast mer uthärdligt när man döper om det till Urban Fitness.
Och jag välkomnar alla små knep som gör att man tränar.
Det är ett lika enkelt knep som att köpa lite nya träningskläder.
Det blir enklare, roligare och mer motiverande om det både ser och låter lite coolt.
Jag kan definitivt erkänna att så lättlurad är jag :-)))

Så det blev ett varv in på Liseberg (tredje gången den här veckan och jag som var lite orolig för att jag inte skulle orka springa Sylvesterloppet på nyårsafton eftersom jag inte såg någon motivation till att springa nu, och här, och …. tja… lite trött på löpning helt enkelt)
Och det är ju sååååå kul när man är många. Och Cia håller bestämt i taktpinnen. Hon är grym och det känns verkligen att Cia gjorde det för oss. Inte för att hon skulle springa och vi fick hänga med som det ofta är, och tempot blir för högt. Ett super genomtänkt och jobbigt (härligt jobbigt alltså:-)) pass på 1 timma blev det i morse. Gå in på hennes hemsida om du vill veta mer. Hon är grym.

Sedan hem och lite andra frukost. Och lite yoga med Casey hemma i vardagsrummet. Så vi garvar.
Och jag vågar träna huvudstående och bakvänd handstående (låter mycket fräckare än vad det är :-)))) Gå in på Instagram och följ fightcancerandrun så kommer du att få fina fina tips from den 1 jan. För då sätter vi igång med projektet #höjblicken360

Men mer information kommer snart!!!!!

Med Cia Wosse och så Krister, som precis sprungit Berlin marathon och gillar det som… bara den :-))) Så klart att vi snackade marathon när vi gjorde knäböj, lätt som en plätt? nope :-)) Den andra killen vet jag inte vem det är, men han var grymt lätt i steget.

Delar av skönaste gänget, vi var drygt 20 morgonpigga löpare :-))

Hej hej kameran. Ta sig bakåt och ner med armarna, typ stå i hunden, men med rumpan nära väggen. ”Kryp”, (gå baklänges), med benen upp för väggen. Börja med att stå långt ifrån väggen. För att sedan komma närmare och närmare. Jag har en tjock yoga matta under mig som inte glider. Ger mig känslan av att inget kan hända :-)) Lyckades till och med släppa en fot. Himmel vad jag är stolt. För mig är det här S T O R T!!!! Jo, jag vet att det ser super enkelt ut, men jag är ju en feg rackare som sakta, sakta tänjer på min komfortabla zon :-))) Häng med du också!!

17 december, 2014

Vilket fantastiskt arrangemang av Venture Cup och alla dessa sköna människor som arbetar i projektet, att arrangera höstens regionfinal.
Så glad att jag fick vara med. För att lyssna. Och för att inspirera. Och jag hoppas att det jag sa gick hem. Att vi skall njuta av livet.

Att vi skall leva till fullo och att vi måste gå på alla undersökningar. (det gäller ALLA!!!!!)

Nästan 300 personer satt i publiken. Wow liksom :-))

Venture Cup är en spännande tävling där alla kan delta. man skickar in en pitch om en företagside man har. Sedan får man feedback och har man tur går ens ide och beskrivning vidare till tävlingen. Venture Cup kan skryta med flera framgångssagor.
Så har du en grym ide, (som du absolut inte behöver förverkliga), så skicka in den och få feed-back på vad du behöver göra för att gå vidare. Om du vill gå vidare med den :-)))

Träffade många härliga människor igår. Speciellt glad gjorde det mig att prata med alla dessa unga kvinnor som tar för sig och startar företag och tänker stort och smart !!!! yo go girls!!!! Girls power at it best!

Och så fick jag in en sponsor till projektet #höjblicken360 !!!!! Super spännande! Företaget Aitellu här i Göteborg som skall hjälpa oss med att veta var vi bör synas men framföra allt spåra och se vad som händer med projektet på nätet.

Det var super häftigt att  föreläsa för så måååååånga människor. Men jag var nog inte riktigt medveten om hur kort 15 minuter verkligen var… Och bredvid mig satt nämligen en trevlig dude från en talarförmedling. Shaky liksom :-))
Men jag kallar mig ju inte proffs. Och jag vet att jag missade några grejer, den om att sy ihop säcken, bland annat.
Men det är ju bara jag som vet det :-)))
Åh andra sidan måste jag ha gjort något rätt, för återkopplingen efteråt gick inte av för hackor :-))

Tack alla snälla för de fina orden!
Idag är det onsdag, och här i Göteborg skiner solen. Så ut med er och känn livet i er!
Hoppas att vi ses snart!

Måste få lägga denna bilden högst. Jag blev sååååå glad. Det var något speciellt med sättet han uttryckte sig på. Jag vill ju så gärna ge något tillbaka. För att jag lever, och för att livet är helt underbart!!! Och tack för alla andra värmande ord också!!! love u all!!!!

Charmigaste konferenciererna på mycket länge :-)))

Så här såg det ut.

Casey säljer armband.  Min lojala, snälla och engagerade vapendragare. Tack för att du finns och för allt du gör!!!!!

Skön dude, han skall dansa i min nästa föreläsning, eller :-))))))) Dennis Westerberg pratade om arbetsglädje så man blev alldeles varm i hjärtat. Jag hoppas några kände livsglädje efter att jag pratat :-))

Sååååååå här många stolar och på dem satt det masssssor av människor. Snyggt, stort och väldigt mäktigt att ha så många människor framför sig.

Glada vinnare!!!

Glada beundrare!!

Talarförmedlingsmannen! Och jag fick Dennis bok i present. Så fräck. Och tänkvärd. Har läst lite i den nu på morgonen. Men jag glömde ju att be att få den signerad… när skall min hjärna vakna? Vill inte påstå att jag var ett geni tidigare, men när det blir tusen intryck så släpar den efter lite, fortfarande. Det går liiiite långsammare, och det känns pinsamt ibland. Men men, lite trög skalle kan jag leva med :-)) -För vad skulle alternativet vara? -Hmmm eller Mmm som Dennis Westerbergs bok heter! Cemo-brain light.