Månadsarkiv: oktober 2014

Aktivt liv mot cancer i Alingsås!

Åh så fick jag äntligen, äntligen chans att träna med Stina.
En av mina fantastiska kvinnor som är med i boken ”Är jag fortfarande vacker?”
Stina berättade att hon hittade min blogg när hon blev sjuk 2013. Och att jag också tränade med cancer, gav henne inspiration att fortsätta träna. (Och inte bara fortsatte hon träna hon startade Aktivt liv mot cancer, bara så där :-))
Det kan vara känsligt att säga att man som cancrig skall träna.
Men ibland måste man ställa krav. Även när livet är lite jobbigt.
Givetvis skall man anpassa träningen efter sina egna förutsättningar. MEN….. träning skall vara lite jobbigt. Vare sig man är frisk eller sjuk.
(nej, man skall så klart inte träna när man är förkyld eller har feber !!!!!) Vare sig man gör försiktig yoga sittande på en stol eller springer maraton.
Det är klart att det är motigt att träna, när det är så mycket skönare att krypa upp i soffan och titta på TV :-))))
Men det är inte bra för någon människa att belöna sig med för mycket slapphet eller för mycket skräpmat.

Så när Aktivt Liv Mot Cancer med Stina i spetsen gjorde ett spinning-pass med boksignering innan, så kunde jag ju så klart inte säga nej.
Så jag drog till Alingsås Hälsostudio. Grymt kul. För det var mitt livs andra spinning-pass.
Hade jag inte haft en täppt näsa, hade de 50 minutrarna mellan 16.30 och 17.20 varit en nära döden upplevelse.
Men nu så tog jag det lugnt och njöt. Spanade in de andra och bara garvade :-)))) Moget !!! :-))

Vi kör snart ett nytt spinning-pass, och då hoppas jag att alla mina vänner i Alingsås är med. Skall skriva mer om det här på bloggen nästa gång! (Annica du är på G va? kram)
Stina är en sann inspiratör och en galet vältränad människa :-)))
Kramar & kärlek till alla som var med idag!

spin_2376-2

Man vågar liksom inte fuska när man har Stina på sin vänstra sida :-)) Att ta selfies när man spinner är kanske inte att rekommendera, hahaha :-)))

spin_2374

Den blicken liksom .-)))

 

spin_2389

Det var väldigt många tramp man skulle göra, men väldigt kul. Så det här var inte sista gången jag spinner på en fast skruvad cykel!

 

spin_2386 spin_2393

Baksmälla?

Kanske blev det för mycket prat om cancer och Cancergalan?
Eller blev  det för mycket av det goda?
Eller för att jag missade att ta mina tabletter som skall hålla klimakterie-deppet borta?
Eller för att mörkret kommer?
För att jag kände en doft av mögel och blev allergisk?

Eller är det för att jag tittade på ett program om Kongoveteranerna?
Eller för att jag inser att det inte blir någon semester i år?
Eller för att min vackra tonårsdottter pratar om att flytta hemifrån?
Eller för att skapa eftertanke?
Kanske är det halsontet?
Eller är det bara det verkligheten, som får mig att bryta ihop och fundera över livet.

I efterhand är det alltid bra att ha stunder av tvivel, undra, begrunda och fundera, men jösses vad jag hatar det, när jag är mitt i.
Jag kan inte minnas att det var så här innan jag blev sjuk. Visst kunde man vara lite låg.
Men inte kom det så här plötsligt och så här intensivt?
Så kanske är det rent kemiskt, att kroppen skriker efter östrogen.
För det gör mig låg och lite sorgsen.
Fan vad jag hatar det. Fan vad jag hatar cancer.

Men att hata är inte bra. Det vet jag.
För vi hatar ju bara för att det finns något på andra sidan, som vi älskar. mer än det vi hatar.
Jag älskar livet. Jag älskar mitt liv. Trots lite låga stunder, så är mitt liv det bästa för mig. För jag lever!!
Gåååd damn, jag lever och det gör faktiskt du också om du läser det här!
Så låt inte höst mörkret ta dig, bjud på ett leende, om så bara till din spegelbild :-)))

kramar till er alla där ute!!
Speciellt till Gunnel!!! :-))

 

Svenska Dagbladet idag!

Wow, vilket reportage det blev.
Man tackar och bugar och känner stolthet över all uppmärksamhet boken får.
Svenska Dagbladet är rätt tungt. Och journalisten Maria Carling var super trevlig och ställde väldigt bra frågor.
Jag får nog tacka henne, för att jag hade snabba svar på alla frågor jag fick, när jag fick hälsade på i Go´kväll studion i Umeå förra veckan.

Och jag blir så glad för alla sms och mail från vänner och bekanta och okända, när jag är med i någon tidning (tro inte annat :-)))) I love it!!!TACK TACK TACK alla där ute som tar sig tid att höra av sig!!
Men det är när jag får direkt feed back på boken, som det värmer som mest i hjärtat. Så köp den gärna du också!
Och när jag spontant möter (friska) läsare (av boken) på stan, så är kommentarer som –Nu förstår jag bättre vad cancer är för något, tack för att du skrev boken! en av de allra bästa.
Och när jag möter ex-cancriga så är kommentarer som den här -Tänkt om jag fått den här boken, när jag blev sjuk! en av de bästa komplimangerna.

För det är då som det känns som att syftet med boken verkligen kommit fram till rätt mottagare. Så tjejer, ni/vi är grymma, som valde att vara med i boken och dela med er av era berättelser! Tack och tusen tack!! Kärlek till er alla!

Vill du beställa boken ”Är jag fortfarande vacker?” så gör du det här!

svd_2366

Ett helt uppslag !!!!!!!

svd_2368

Och en blänkare på första sidan :-)))

Köp Svenska Dagbladet i morgon!

För då är boken och jag med i en intervju där!
Så spännande, så klart. Och så smickrande att journalister förstår, hur viktig den är.
Boken finns (eller i alla fall snart) på Åhlens varuhusen till försäljning. Stort :-))

Fick låna en bil från snällaste AMG center i helgen (och snällaste J).
Så när den skulle vara tillbaka i morse (11.15) körde jag ut den och tog en löparrunda över Änggårdsbergen hem.
Har aldrig sprungit där tidigare. Det var såååå fint. Lagom kuperat, stigar och gångvägar avlöste varandra, vilket gjorde att det inte blev enformigt, som det lätt kan bli i Skatås.
Och det var mycket folk där, så man känner sig inte ensam.
Och så har jag börjat med en ny grej (ny och ny :-)) men jag kommer från och med nu hälsa på alla jag möter i löparspåret.
För oftast är vi löpare, för jädra tråkiga, när vi tittar ner i backen och undviker ögonkontakt och låtsas att vi inte ”ser” den vi möter.
Det är väl bättre att heja, ge ett leende och lite energi, än att se sur trött ut?
Så häng på ni andra också.
Sprid ett leende så blir löpningen ännu roligare!!
#smajlandrun #runforfun #runnershavemorefun

löpning

Blåsigt på toppen av Änggårdsberget. Men varmt och häftiga färger. Im alive!!! Det blev drygt 8 km. i lagom tempo.

B E F R I A D !!!!!!!

Åh så var det äntligen sista gången, för en av mina cancer-krigare, Christine, att få cellgifter.

Åh hur var det att komma tillbaka till onkologen?
Att känna lukterna, se andra sjuka, höra ljudet när sköterskorna går med droppställningar genom korridorerna.
Ärligen så var jag där för Christines skull. Mina egna känslor hade jag lagt åt sidan.
Och det kändes inte konstigt. kanske lite. Men inte jätte konstigt.

Men jag tänker samtidigt, att om jag hade haft massor av känslor och rädslor som pyrt under ytan, så hade jag nog känt av det.
Ångesten hade nog hoppat fram, vare sig jag velat eller inte.
För inte kan man förtränga så mycket, i så fall?
Och jag tror inte att jag har lagt ”locket på” mina känslor. Även om jag försökte så klart.
När jag skrev bokens nedslag, så försökte jag verkligen öppna mig och jag tillät mig att gråta ut de sista sorgliga tårarna, det var någon gång i början av juni. Jag ville inte att det skulle finnas någon smärta kvar. Så det var ju inte så länge sedan jag satt där, på en solig altan utanför Paris och skrev och grät om vart annat.
Så jag har nog bearbetat färdigt. För det känns som jag är så in i helvete (sorry) säker på att det inte blir fler vändor för mig
i Cancer-Branschen.
Been there, done that, liksom och med det hurtfriska måttot ”att inte se problem innan det är ett problem” är det kanske inte så konstigt att jag inte fick tillbaka den där klaustorfobiska känslan jag brukade få, (när jag själv fick cellgifter), nu när jag gick in genom dörren på avdelning 50 i onsdags eftermiddag, med Christine.
Och det har burit mig hela veckan,  att jag inte mådde dåligt, vare sig jag satt bredvid Christine eller när vi gick därifrån.
Men även om jag inte mådde dåligt, har det satt igång, många tankar hos mig, men jag har inte lyckats formulera ner dem till ett blogg inlägg förrän nu.
Och nu när jag sitter här i soffan en regnig lördag eftermiddag.
Och hela lägenheten är helt upp och ner vänd för jag vill ändra om, förnya och slänga ut det gamla. Och mitt huvud är fullt upptagen med att fundera på hur jag skall organisera mitt yrkesliv, som haltar betänklig, efter alla välgörenhets grejer jag satt tänderna i (så borde jag inte sitta och dagdrömma :-))
Men det ord som flyger genom mitt huvud och hjärna och hjärta när jag fortfarande sitter här i mina pyjamas byxor är:

Befriad.

Det är ordet jag letat efter hela veckan. Som bäst beskriver min känsla.
Jag trodde aldrig att det var möjligt.
Och jag tackar alla mina nya vänner för detta.
Fantastiska människor som kommit in i mitt och Caseys liv under de sista två åren. Jag är inte klar än och jag vågar inte andas ut helt och hållet, men jag ser ett ljus (nej inte det ljuset :-)))) och jag ser en framtid.
Men just nu skall jag bara njuta av att jag hittade ett ord på min känsla. BEFRIAD!
Här är  ett stycke ur boken om mitt första möte med onkolog-avdelningen jag skulle behandlas på:
”Kommer jag sluta som damerna?
Där de sitter i varsin fåtölj. Som kvinnliga varianter av Astrid Lindgrens Skallepär. Med hårtestar som spretar under kylhjälmarna.
Är det så mina dagar kommer att sluta? Utan värdighet?
Jag vägrar. Jag vill leva. Så klart jag vill leva.
Men jag vill inte bli en del av det beigea rummet med grå plastlister. Jag vägrar bli en cancerpatient. Som matas med cellgifter för öppen ridå. I ett rum som luktar ångest.
Rummet krymper och jag får svårt att andas. Jag måste hålla mig i dörrkarmen, hårt.
Och då bestämmer jag mig. För att gå. Därifrån.
Och aldrig komma tillbaka.
Jag bestämmer att jag inte vill vara en cancerdrabbad. Jag vill inte vara kvar i livets väntrum.
Jag vill inte ta prover. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte ha cancer!!!!
Halvvägs ut ur rummet fångar sköterskan upp mig.
Hon leder bestämt in mig i rummet och trycker vänligt ner mig i en säng.
Sköterskan tar min arm och letar tålmodigt efter ett blodkärl.
Hon pratar med mig och jag känner att rädslan och tyngden släpper greppet om mig för ett ögonblick.
Jag viskar till sköterskan att jag inte vill göra det här. Att jag faktiskt skiter i cellgifter och alla prover.
För jag vill aldrig mer komma hit. Jag vill inte bli som dem.
Hon tittar på mig med snälla ögon.
Hennes blick talar sitt tydliga språk. Man slutar inte med cellgifter innan man ens börjat.
Och jag känner hur trycket över bröstet hårdnar. Det där trycket som funnits med mig sedan jag fick mitt besked.
Som vägrar låta luften cirkulera fritt i mina lungor.
Och någonstans förstår jag.
Att jag inte är en fånge hos den här sköterskan, eller i det här rummet, eller på den här avdelningen.
Jag är fånge i min egen kropp.
Det är min kropp som jobbat emot mig, som släppt in djävulsceller. Som förökar sig och glufsar i min kropp.
Så hur snabbt jag än springer eller hur mycket jag än gråter och hur  mycket jag än beklagar mitt öde.
Så kan jag inte fly från mig själv.”
 
Cecilia Hedström, Göteborg 8 oktober 2012
 
 
 
 
 
cel sista_2315

Christine får sin sista behandling. Min modiga Christine.Som har värdigheten i behåll och stolt hållning. Tack för att du finns i mitt liv!!!!!

Vill någon hyra ett rum av mig?

Och så har stormen lagt sig och jag har helt plötsligt fått ett privatliv :-)))
Ganska coolt att bara kunna sitta i soffan med sköna människor :-))
Jag vet att jag inte riktigt hunnit svara alla som mailat mig. (Om ni visste vad jag blir glad.  Jag har skrivit det innan, att för varje kontakt jag får, så känns allt cancrigt, lite mindre meningslöst, så tack för all feed-back och alla mail).

Så nu försöker jag och Casey fixa lite hemma, pimpa lite ni vet :-))

Åh så behöver jag lite hjälp!!!
Kanske någon som läser det här, eller någons kompis/vän/företagare behov av att hyra ett rum.
I min studio har jag världens finaste rum ledigt from den 1 december. Hyran är 6 300:- (+moms) och då ingår städning och fint kök och badrum och jädra trevligt sällskap :-))
Chalmersgatan 21, 411 35 GÖTEBORG är adressen. Det kan vara en vanlig kontors plats (just nu sitter tre personer hos mig) eller en fotograf eller någon som sysslar med enklare tillverkning, paketering eller psykolog liknande yrken. Ja, feel free att komma med idéer. Det finns hiss upp till lokalen.
Så säg till om ni känner någon som känner någon, som kan tänkas vara intresserade. Så hojta till!! Tack på förhand!!

hyra rum

Så här ser rummet ut nu !! Men den som hyr det får så klart, sätta dit sina egna möbler så klart :-)))

Nu kan du beställa boken!

Äntligen, äntligen är den här!
Boken som skall inspirera och informera om hur det är att ha cancer.

När jag började skriva på den så var det för att jag ville förklara för alla som inte förstod. Att det faktiskt inte var så enkelt att ha cancer.
Även om man såg värsta pigg ut.
Hur det var, på riktigt.
Och samtidigt inspirera och hjälpa andra som drabbas efter mig. Så att mina erfarenheter kommer någon annan till nytta.
Och så blev vi hela 24 personer som berättar hur det är, att ha cancer.
Med fina bilder på oss och de sju nedslagen jag gör i min vardag. Där jag i korta stycken berättar hur jag upplevde de olika faserna man går igenom. Några skit jobbiga men också några med glimten i ögat.

Beställ boken här!

Vill du att jag kommer ut och pratar om den, kanske vill du köpa in den till ditt företag och dina anställda.
Eller varför inte som viktigaste julklappen till dina kunder, ever!
Har du något event/träff/sammankomst så kommer jag gärna dit och säljer den.
Maila eller ring mig, så berättar jag gärna mer!

Med vänliga hälsningar
Cecilia

Bakside-text:
Kan man ha sex när man har cancer? Kliar peruker? Hur känns det när håret lossnar? Hur ser man ut när man är skallig? Hur känns det att få cellgifter? Hur reagerar man själv när ens utseende förvandlas till något man inte känner igen – och hur reagerar andra?

I den här boken bjuds du in i tjugofyra cancerdrabbade kvinnors tankar och känslor. Det handlar om allt från behandlingar, utseende, relationer och rädslor till tacksamhet och glädje. Cecilia Hedström har på ett intimt sätt i bilder och ord fångat den utsatthet, men även den styrka, som dessa kvinnor äger. I korta, kärnfulla texter har hon också skildrat sin egen väg från ett sjukdomsbesked till att bli friskförklarad.

Är jag fortfarande vacker? är en hyllning till alla kvinnor som drabbats av cancer. Den är en hyllning till livet!

Om författaren:
Cecilia Hedström är fotografen som mitt i livet fick mardrömsbeskedet cancer. Hon gick igenom operation, cellgifter och många biverkningar och blev så småningom en mästare i att hantera fördomar och okunskap. Det senare blev utgångspunkten för hennes foto- och bokprojekt. 

Cecilia, som är bosatt i Göteborg, är också verksam som journalist och föreläsare samt driver bloggen mynewkickasslife.com. Hon vill öka förståel sen kring vad ett cancerbesked kan innebära – bland annat har hon varit med och startat loppet Fight cancer and run. År 2013 blev hon utsedd till Årets toppinspiratör av tidningen ToppHälsa och år 2014 till Årets eldsjäl av Nätverket mot gynekologisk cancer. 

kyssen sida till webbshop ak sida till webbshop

sida litenmaj

Får man säga, äntligen helg?

Sakta återvänder livet till det vanliga.
Att vara ledig på en helg :-))
Ledig och ledig, jag har stor-städat studion, levererat bilder, sorterat beställningar och skurat studio-toaletten :-))
Men i min värld så är jag ledig, om det är det enda man behöver göra på en hel helg.
För ledigt för mig är inte alltid att ”göra ingenting”, ledig för mig är att slippa passa tider :-)))

Fredagen var lugn :-)))

Lördagen var det gymmet som gällde. Kände att jag nu nästan är tillbaka till formen som jag hade precis innan loppet den 20 september.
Så nu skall jag ringa Titti i veckan så att jag får sätta igång, på riktigt.

Och sedan blev jag bjuden på hockey av sötaste grannen A´s väninna.
Sååååå kul.
Vilken känsla att vara där live, rätt mäktigt.
Men det är en sak, som jag inte riktigt förstår.
För när man pratar om att man är ”sport-intresserad”. Så inser jag nu, att det inte självklart betyder att man är typen som utövar sport.
Men jag tänker, när jag tittar på sport, att jag inspireras och själv vill träna (ser mig kanske inte som en hockeyspelare, men jag skulle gärna testa) någon sport och bli stark och snabb och ja, ni vet allt det där som man vill kunna :-)))
Men det som slog mig när jag var på Scandinavium igår, var, att de som såg ut att vara de mest hängivna supportrarna, de som i mina ögon var mest ”sport-intresserade”, var de som hade lagets tröjor på sig.
Am I right?
Men det som gjorde mig förbryllad var att de som stolt bar sitt favorit lags tröja, var de som drack mest öl….
Och när andra pausen var slut och sista perioden började, så satt jätte många kvar i baren… med sina tröjor på.
Det kändes inte alls så lojalt eller sportigt, har jag fel? Har jag missat någon detalj? Är det någon moment jag inte sett?

Och ni som läser bloggen vet ju att jag gillar balans. Balans mellan sport och fest.
Så jag menar inte att man skall sluta festa, men det skull kännas väldigt märkligt om publiken runt ett 10 km lopp, skulle dricka alkohol när vi andra springer.
Då skulle jag, i min hjärna, direkt tänka, att publiken var så uttråkad av att se oss löpare, att de var tvungna att dricka för att slå ihjäl tiden….
Och jag skulle faktiskt förstå om löparpublik tog sig ett järn, för det är kanske inte alltid super kul att titta på när andra springer förbi :-)))
men när det gäller hockey, så förstår jag inte.
För här händer ju saker hela tiden (även om Frölunda inte vaknade till förrän det var ca 5 sekunder till att domarna skulle blåsa slutsignalen och utnämna Luleå som vinnare)
För det är musik, rök, eldar, trumm-solon, hejar-ramsor, tacklingar och straffar. Målmissar och målchanser och massor av reklam som blingar längs med rinken.
Så varför måste man dricka? Det är ju rätt många matcher på en säsong….
Just asking.

Så jag hoppas att jag får följa med på fler matcher :-)) även om jag häll mig till Cola (socker kickad blev jag iallafall :-))

hock_2299-2

Min sötaste granne A. Hon e grym på hockey och kan alla regler och vet vad alla ord betyder. Hikking, hakking eller vad det holding :-)) 

hock_2302

Liiiiite segt att det inte gjordes fler mål, men ändå så spännande :-))) Synd bara att inte J var med!!

hock_2308

Sötaste supporten, som INTE drack öl. Tror han är typ 12 år :-))

hock_2309

Det fanns lite att läsa! Och så kunde man vika dem som ett dragspel och slå mot något hårt, så att man nästan blev döv, men barnsligt kul.

hock_2313

Tack tack tack tack tack :-))

Lite bilder från loppet :-)))

Åh så har vi äntligen börjat knyte ihop säcken efter loppet den 20 september.
Skulle så klart gjort det tidigare men, allt hänger inte på oss :-)))
Nu har vi i alla fall delat massor av sköna moments genom bilderna som Mats Holmin tog när han var där en sväng.
Ni som var där minns väl vädret, stämningen och all kärlek som studsade i luften :-))

IMG_2027

Helt underbara Liz, Gun-Britt och Eva. Jag vill också bli nunna :-))) NOT :-)) De sprang Stafetten, respekt säger jag. Notera handväskan. Alltså löpning när den är som bäst. Och ni som känner mig vet ju att jag älskar löpning kombinerat med maskerad :-)) Så ni kan tänka er att jag smälte när jag fick se mina väninnor komma gående mot startfållan i den här utstyrseln!!! #girlpower #löpareharhumor #skojispåret #runningforlife #justdoit 

IMG_2091

Uppvärmning inför 10 km!!!!

IMG_2067

Starten i Stafetten, notera våra fina konfetti :-))) Tack Bo-Stefan för att du fotograferade med min kamera.

IMG_1994

Sötaste kaninflickan!!! Tack Avenyn föreningen för att ni lånade ut era dräkter. Tack J för att du såg till att de kom tillbaka till rätt garderob :-))

IMG_2013

Sötaste Olle var en av alla kids som sprang 1 500 meter!!! Det skall börjas i tid, tänker vi :-))

10450757_337442483095639_2621619924502326643_n

Vem sa att Stafetten var enkel :-))

10374527_337442599762294_6346798216228832662_n

Nästan bara glada löpare :-))

10685335_337442496428971_713532128173285662_n
1422343_337442643095623_2708881369586103388_n

En del flög fram!!!

10259848_337442649762289_5776154560000629726_n

Pierre springer i en klass för sig!! heja, heja Pierre!!!!

10626706_337442613095626_4156877543226385113_n

Åh här kommer Fredrik springande. Fredrik är pappa till bloggens maskot, Gustav. Gustav skulle egentligen springa Knatteloppet, så liten han är. Men tyvärr blev han sjuk. Åh det var väldigt synd, för Gustav berättade att han hade på sig sina snabbaste skor :-)) Jag tror faktiskt att Pappa-Fredrik lånade dem :-))

10698597_337442736428947_6040367171015451512_n

Racer Victor körde bilen :-))

10660250_337442789762275_3703391358093419262_n

Snabb kille, åh så blev han nr 2 av alla killar! Grattsi!

10624608_337442773095610_3431672304045833328_n

Det var många glada miner och mycket skratt. Vilket härligt gäng som sprang!!!!

1620581_337442743095613_1542872761396755073_n

Det ar den bästa löpardagen ever!!!

 

Go´kväll Umeå i mitt Hjärta!!!!

Alltså vilken dag!!!
Vilka människor. Vilket ställe.
Som en värld i världen.
Så där mysig och varm och ombonad, som en egen familj, med fantastiskt god mat :-))))

Det började redan när jag landade. På parkeringen stod en Umeå-pojke och mötte mig så snällt.
I taxin satt kvällens andra gäst, Susanne Hellman-Holmström som är Kattbeteenderådgivare. Vilken cool cat, den kvinnan är. WOW.
Så när det gått  sju minuter av taxiresan, så har jag nästan, mentalt, köpt mig en katt-unge :-)) Så cool är hon och så fint pratar hon om katter och deras väl oh ve, jag som är superallergisk :-))

Väl på plats i TV-huset möts vi av idel leenden, vänliga handslag och en och en annan kram.
Och jag får en loge!!!!!!!! Fattar ni?!?!?!? :-))))) och mitt namn sitter på dörren.
Snacka om att man känner sig som en movie-star. Och så välkommen och så speciell.

Vi serveras hemlagad god mat, vi träffar Inger Ljung Olsson, som är kvällens programledare och alla de andra som jobbar i produktionen.
Vi får hänga i sminket med Maud och Alex. Så jag och Susanne blir värsta snygga :-))
Maud ger min trötta peruker lite extra kärlek och de blir som nya, kolla noga när kamera-mannen zoomar in dem :-)))

Sedan är det gen-rep och vi kör igenom programmet, med mycket skratt och lite galna vinklingar, och skojar om lite lång-skämt (Inger är nästan, nästan lika lång som jag och har klackar dagen till ära också :-)))) och har vi hur kul som helst.

Jag är väldigt imponerad av att bli bemött på det här sättet. För det känns som vi är de första gästerna på mycket länge.
Och så är det ju inte :-))))) för bara timmen innan jag anländer har man bandat ett avsnitt av ”Fråga doktorn” och där har man också gäster.
Precis som Go´kväll har gäster 5 dagar i veckan.
Grymt imponerande att hela personalen orkar, vill och kan gå så all-in på alla sina gäster. Respekt.

Och när kameran går och sötaste studio-mannen som är en kvinna, räknar ner så är det live, på riktigt, in the air.
”Sändning” och skyltarna visar rött.
Och Inger frågar massor av bra frågor och tittar mig vänligt och intresserat i ögonen, så jag glömmer kamerorna, lamporna och att det sitter massor av människor där ute i landet som jag känner och inte känner och tittar på mig.
Och när hon avslutar med att säga ”Tack så mycket” så är det som att vi precis började. Tiden gick såååååå fort.
Och det är så proffsen jobbar. Och hela den där världen i världen SVT-Umeå, är fylld av super-proffs.
Så jag vill liksom inte åka hem.
Tur att jag får sällskap hem på flyget, av super-söta-fylld-av-bra-åsikter Bea Szenfeld och helt-underbara-coolast-i-stan Susanne Hellman-Holmström.

Hoppas, hoppas, hoppas att jag får komma dit igen.
Puss & kram alla fina som hejade, smsade, Facebookade och skickade mail och köpte boken idag/igår.

Här är länken om du missade oss igår. Jag är med efter 3:54 minuter :-))

http://www.svtplay.se/video/2386167/tisdag-1410

svt_2253 svt_2256 SVT_2258 svt_2261 svt_2263 svt_2265 svt_2268 svt_2272 svt-_2270 svt_2278 svt_2280 svt_2281 svt_2283 svt_2289