25 oktober, 2014
Åh så var det äntligen sista gången, för en av mina cancer-krigare, Christine, att få cellgifter.
Åh hur var det att komma tillbaka till onkologen?
Att känna lukterna, se andra sjuka, höra ljudet när sköterskorna går med droppställningar genom korridorerna.
Ärligen så var jag där för Christines skull. Mina egna känslor hade jag lagt åt sidan.
Och det kändes inte konstigt. kanske lite. Men inte jätte konstigt.
Men jag tänker samtidigt, att om jag hade haft massor av känslor och rädslor som pyrt under ytan, så hade jag nog känt av det.
Ångesten hade nog hoppat fram, vare sig jag velat eller inte.
För inte kan man förtränga så mycket, i så fall?
Och jag tror inte att jag har lagt ”locket på” mina känslor. Även om jag försökte så klart.
När jag skrev bokens nedslag, så försökte jag verkligen öppna mig och jag tillät mig att gråta ut de sista sorgliga tårarna, det var någon gång i början av juni. Jag ville inte att det skulle finnas någon smärta kvar. Så det var ju inte så länge sedan jag satt där, på en solig altan utanför Paris och skrev och grät om vart annat.
Så jag har nog bearbetat färdigt. För det känns som jag är så in i helvete (sorry) säker på att det inte blir fler vändor för mig
i Cancer-Branschen.
Been there, done that, liksom och med det hurtfriska måttot ”att inte se problem innan det är ett problem” är det kanske inte så konstigt att jag inte fick tillbaka den där klaustorfobiska känslan jag brukade få, (när jag själv fick cellgifter), nu när jag gick in genom dörren på avdelning 50 i onsdags eftermiddag, med Christine.
Och det har burit mig hela veckan, att jag inte mådde dåligt, vare sig jag satt bredvid Christine eller när vi gick därifrån.
Men även om jag inte mådde dåligt, har det satt igång, många tankar hos mig, men jag har inte lyckats formulera ner dem till ett blogg inlägg förrän nu.
Och nu när jag sitter här i soffan en regnig lördag eftermiddag.
Och hela lägenheten är helt upp och ner vänd för jag vill ändra om, förnya och slänga ut det gamla. Och mitt huvud är fullt upptagen med att fundera på hur jag skall organisera mitt yrkesliv, som haltar betänklig, efter alla välgörenhets grejer jag satt tänderna i (så borde jag inte sitta och dagdrömma :-))
Men det ord som flyger genom mitt huvud och hjärna och hjärta när jag fortfarande sitter här i mina pyjamas byxor är:
Befriad.
Det är ordet jag letat efter hela veckan. Som bäst beskriver min känsla.
Jag trodde aldrig att det var möjligt.
Och jag tackar alla mina nya vänner för detta.
Fantastiska människor som kommit in i mitt och Caseys liv under de sista två åren. Jag är inte klar än och jag vågar inte andas ut helt och hållet, men jag ser ett ljus (nej inte det ljuset :-)))) och jag ser en framtid.
Men just nu skall jag bara njuta av att jag hittade ett ord på min känsla. BEFRIAD!
Här är ett stycke ur boken om mitt första möte med onkolog-avdelningen jag skulle behandlas på:
”Kommer jag sluta som damerna?
Där de sitter i varsin fåtölj. Som kvinnliga varianter av Astrid Lindgrens Skallepär. Med hårtestar som spretar under kylhjälmarna.
Är det så mina dagar kommer att sluta? Utan värdighet?
Jag vägrar. Jag vill leva. Så klart jag vill leva.
Men jag vill inte bli en del av det beigea rummet med grå plastlister. Jag vägrar bli en cancerpatient. Som matas med cellgifter för öppen ridå. I ett rum som luktar ångest.
Rummet krymper och jag får svårt att andas. Jag måste hålla mig i dörrkarmen, hårt.
Och då bestämmer jag mig. För att gå. Därifrån.
Och aldrig komma tillbaka.
Jag bestämmer att jag inte vill vara en cancerdrabbad. Jag vill inte vara kvar i livets väntrum.
Jag vill inte ta prover. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte ha cancer!!!!
Halvvägs ut ur rummet fångar sköterskan upp mig.
Hon leder bestämt in mig i rummet och trycker vänligt ner mig i en säng.
Sköterskan tar min arm och letar tålmodigt efter ett blodkärl.
Hon pratar med mig och jag känner att rädslan och tyngden släpper greppet om mig för ett ögonblick.
Jag viskar till sköterskan att jag inte vill göra det här. Att jag faktiskt skiter i cellgifter och alla prover.
För jag vill aldrig mer komma hit. Jag vill inte bli som dem.
Hon tittar på mig med snälla ögon.
Hennes blick talar sitt tydliga språk. Man slutar inte med cellgifter innan man ens börjat.
Och jag känner hur trycket över bröstet hårdnar. Det där trycket som funnits med mig sedan jag fick mitt besked.
Som vägrar låta luften cirkulera fritt i mina lungor.
Och någonstans förstår jag.
Att jag inte är en fånge hos den här sköterskan, eller i det här rummet, eller på den här avdelningen.
Jag är fånge i min egen kropp.
Det är min kropp som jobbat emot mig, som släppt in djävulsceller. Som förökar sig och glufsar i min kropp.
Så hur snabbt jag än springer eller hur mycket jag än gråter och hur mycket jag än beklagar mitt öde.
Så kan jag inte fly från mig själv.”
Cecilia Hedström, Göteborg 8 oktober 2012

Christine får sin sista behandling. Min modiga Christine.Som har värdigheten i behåll och stolt hållning. Tack för att du finns i mitt liv!!!!!