Rutin kontroll på Kvinnokliniken på Carlanderska, för urinvägsinfektion, visst hittade man en infektion men också lite mer. Men det visste jag ju inte då.
-Ställ in dig på en operation, sa läkaren.
-Vi måste operera bort din livmoder.
-Va, amputera mig? Jag skenar, hur kan han säga så efter bara 10 minuters besök?
-Du skojar sa jag, och gick.
Ringde mitt försäkringsbolag och bad om en annan gynekolog. Fick en tid dagen efter.
På samma ställe.
Rätt pinsamt tyckte jag först. Men jag morskade till mig, klev in och mötte nästa läkare.
Hon undersökte och undersökte och undersökte, en hel evighet.
-Nja, jag vet inte vad jag skall säga, men något är det som inte stämmer. Så ställ in dig på att vi kanske måste göra en titthåls operation, säger hon med mjuk stämma och tittar lite sorgligt på mig.
Det kändes ändå så mycket bättre! Tack Katarina!!
Blodprover togs, papper fylldes i och jag gick hem.
Drog ner till Bordeaux och sprang ett marathon på 4:58:53 utklädd till en galen pirat i stålkorsett.
Med 81% lungkapacitet (astmatiker) i strålande sol, 35 grader varmt och vindstilla. Galet.
Men jag gick i mål och var så lycklig över att jag orkat.
Ägnade resterande dagar åt att ligga vid en pool, köra ner cabbat och dricka litervis med Bordeaux viner! La Belle Vie!
Fick en tid till röntgen när jag kom hem, svaren på blodproverna kom och då gick det undan.
CA 125 visade 280 (skall vara mellan 0-35) allt utöver det kan vara en inflammation eller cancer)
Fick träffa första läkaren, Magnus igen. Jag berättade vad jag tyckte om honom, att han skrämt livet ur mig första gången.
Han var as cool. Vi boundade med nördigt löparsnack och Göteborgs Varvet.
Ordet cancer nämndes för första gången, men samtidigt var han förbryllad, sa han.
-Du springer ett marathon på under fem timmar, du har gått upp i vikt och röntgen visar inget mer än en förstorad äggstock, cysta på livmodern och vätska i buken…
Men tiden för operation följande måndag var oåterkallelig.
Men… och det ordet dyker alltid upp.
För ordet ”men” för cancerpatienter (vet jag nu) betyder väntan och ytterligare väntan för om det ena svaret blir på ett sätt, så blir det si, ”men” om det blir ett annat svar, så kanske det blir så.
För om det var så att det fanns cancer ovanför naveln skulle han bara göra en titthåls operation, för Carlanderska har ingen intensivvårdsavdelning.
Så hela operationen hängde på ett ”men”.
Om det inte fanns cancer, mer än runt/i livmoder/äggstockar så skulle han öppna mig, plocka ut det och se till att allt försvann.
Alternativet var att vakna upp från titthåls operationen, veta att hela magen var fylld med cancer, få en tid på fabriken Sahlgrenska, bli opererad av en random läkare (jag hade ju börjat gilla Magnus).
Jag var panikslagen. Så jag både skrev till honom, ringde hans underbara sjuksköterska Camilla och påbörjade värsta lobbingen.
För Magnus ser rätt hard-core ut, åh alla jag frågade runt hos, höll med om att han bangar inte i första taget. Så med största sannoligt skulle operationen bli av.
Det var hans mål. Mitt med.
Så jag vet inte om det var mina enträgna böner ända in i operations salen; att jag är skit tuff, karva på, skär och ta bort. Hur mycket du vill. Jag lovar att andas själv. Bara du inte låter mig vakna med oförrättat ärende!!!
Jag vaknade upp 6 timmar senare med ett 35 cm. långt ärr över hela magen (inget litet diskret bikinisnitt som vi pratat om 🙂 ihop satt med häft-klamrar.
Men brydde jag mig? Inte det minsta! Han hade gjort det han skulle. TACK MAGNUS!
Det visade sig att operationen gått jätte bra, han hade tagit bort äggstockar, äggledare och livmoder, blindtarm och lite andra små grejer samt 4 stycken förstorade lymfkörtlar.
Och att han gått igenom min buk i minsta detalj, var jag helt övertygad om för jädrar vad ont det gjorde. Ont i tarmarna, å magen och hela min kropp.
Gasen från titthålsoperationen värkte ut genom hela kroppen, men mest axlarna.
Morfinet hjälpte säkert, men himmel vad illa jag mådde.
Jag var ett ras, på mindre än tio timmar gick jag från frisk, stark, vältränad, självförsörjande, självständig kvinna. Till ett hjälplöst lipande kolli.
Men jag hade lovat Magnus att inte klaga om han gjorde den stora op. Så inte ett ord kom över mina läppar (nja, kanske några, om ni frågar min familj…:-)
Fick eget rum och platt-TV, 24 timmars service av trevliga sköterskor (förutom natt sköterskan natt 1, som var rätt hårdhänt och nattsköterska natt nr 2 som tyckte synd om mig och sa att hon var glad att det inte var hon som låg där, för hon hade aldrig fått hjälp från sin familj, jag hade nog tagit livet av mig… -Va?????) Men på det hela taget var allt perfekt!
De ville skicka hem mig efter två nätter… jag tjatade till mig en tredje. Kommer knappt ihåg hur jag kom hem, men det gör farsan 🙂
Återhämtningen tog så mycket längre än vad optimisten Cecilia någonsin kunde ana. Trodde jag skulle kunna fota redan på måndagen. NOT.
Dagen efter operationen kommer Magnus in och vill prata.
Världens gulligaste, han klappar om mig, han håller min hand och är verkligen världens gulligaste! Halvdrogad som jag är, tar jag knappt in det han säger, men efter en stund får jag värsta gråtanfallet. För Magnus tror att äggledaren är angripen av cancer och även de 4 lymfkörtlarna.
Och det innebär cellgifter.
Jag bryter fullständigt ihop. Jag ser mig själv som en cancer-skallig, cortisonfylld, svullen klimakterie-kärring som tappar greppet om allt. (kan inte ens döva mina sorger med alkohol eller droger, sprit gör mig sjuk och morfinet får mig att må ap-dåligt)
Så att jag tycker synd om mig själv, är ett understatement.
Men Magnus är tålmodig och jag är otröstlig.
Svaret på om det är cancer och vilken cancer, får vi först om en vecka.
Men ärlig som han är min käre Magnus så berättar han att han tror att det är cancer.
Jag bölar igen. Men jag klagar inte!!!
Provet en vecka senare visar att det fanns Tubalcancer, i både äggledaren och de 4 körtlarna.
Ingen återvändo nu. Fyra dagar senare ringer en sköterska från Jubileumskliniken (namnet är ett skämt) och berättar att jag fått tid för cytostatikabehandling inom 5 dagar. Himmel vad de jobbar snabbt, är det lågsäsong i Cancer-Branschen?
Så är startar min blogg. Här startar mitt nya liv, för från och med cancer beskedet, som jag kanske aldrig kommer att förstå, så sitter jag i livets väntrum.
Men jag tänker se till att allt blir bra, för mig och för dig.
Jag tänker ta den här chansen, att göra någonting ännu bättre för mig och för andra.
För alla har inte samma tur att få sin cancer upptäckt i ett så tidigt skede.
Att få hjälp av så bra och kompetenta läkare och sjuksköterskor.
Att ha en så fantastisk familj som finns där hela tiden.
Eller av så fina vänner som finns där.
Och Karma.
