Okategoriserade

Åh så var det som att det vände

En fantastisk helg i Paris med sötaste Casey, som vill läsa franska på Sorbonne.
Med härlig mat, fantastiskt vin och underbart sällskap.
Men ändå var det lite som att det där tunga täcket inte drog bort.
Christine skulle beskriva det som att vattenormarna med sten i magen ville dränka mig  (lite hinduisk story på mitt vis, om dystra tankars kraft, och hur man måste streta emot :-))
Men det ju så lång tid…..

Och jag är ju så otålig. Men så idag, vid fem på eftermiddagen, var det som att det tunga täcket bara var borta och jag Kände mig glad. Så där bubblig glad, inifrån :-)))

Och jag vet inte om det var för att jag somnade kl. 21 igår kväll och var utvilad när jag vaknade kl 06.00, eller för att jag och Anna hade en super kul dag ute på Hills golfklubb med våra vänner från Fond & Finans. Eller för den spontana applåden, och alla leenden, som jag fick när jag berättade om vårt arbete och varför vi gör det och vad jag varit med om.
Eller för att solen sken på våra näsor där vi stod på hål nr 1, eller för att golfspelarna köpte våra tröjor?
Eller för att jag och Casey drack världens, typ äckligaste, men nyttigaste smoothie-juice när jag kom hem, för att övervinna förkylningen?
Eller för att jag fick ett så gulligt sms från någon jag gillar väldigt mycket? Eller för att vi har över 500 löpare till loppet den 20 september och fler är på väg in :-))))

Jag vet faktiskt inte, och egentligen är det kanske inte så viktigt, vad det var som gjorde att den där sköna känslan av att ha lite kontroll över sitt liv och den där känslan av lite overklig oövervinneliga svepte in över mitt liv.
För jag är bara glad att den kom!!!!!

Life is back, gåååd dämn it´s back!!!

 

 

 

 

 

Livet e fan skönt men ibland…

..är det ni vet, lite tungt. Men ändå inte. Ni vet när man ser alla små detaljer.

Och i mitt fall är det ju cancer-detaljer.
Saker som inte är som vanligt. Och jag önskar så att någon sagt, att den där jävla cancern sitter kvar, fast den är borta. I huvudet, i själen och i minnet.

Vissa dagar bryr jag mig inte det minsta, om ärr och dålig simultankapacitet. om kroppsdelar som inte gör som vanligt.
Men vissa dagar kan man inte ignorera det. Alla saker som blivit sämre.
Jag vet ju att ju längre tiden går, desto mer sällan händer dessa depp-stop.
Men jag tror det händer när jag är lite trött och sliten. Och så är det ju med oss alla. Är man trött och hungrig så blir man ju mer känslig och gnällig.
Men då mitt i det ögonblicket, så blir jag ännu mer förbannad eller ledsen, för jag vet ju att jag inte orkar lika mycket som innan. Och att tröttheten beror på cancern (indirekt).

Men så pratade jag med en nära vän idag. Och då började jag gråta. Men han hängde kvar i telefonen. Och jag fick gråta klart och sedan fick jag en kärleks förklaring.
-Nej inte kärlek, kärlek. Utan mer snälla ord som inte tog slut. Om att jag är bra som jag är och att ingen ser det jag ser. Och allt annat fint (om min frisyr bland annat :-))) vilket alltid gör mig på bra humör för min frisyr är ju helt galen och lever sitt egna liv) som finns i mitt liv. Så till slut var tårarna borta och solen sken igen.
Det behövs inte mycket för att få en ex-cacnrig på fall.
Men jag tror att ibland, så behövs det inte så mycket för att bli glad igen. Små saker som påminner om hur fantastiskt livet är.
Och allt det där vet vi ju. Men när den mörka känslan blir övermäktig så behöver man någon som lockar fram en. Som ger lite kärlek och lite kramar så att man blir stark igen, eller hur?

Och så fick jag helt oväntat följa med på ett yoga pass med Maria Cerboni. Strålande som en sol och glad. Och så in-i-bängen starkt!!! Jag tänker på en söt tiger unge när jag ser henne, men att man inte skall miss ta hennes söta uppsyn och soliga leende, för där inne bor det en tigerhon, med oanade krafter :-)). Maria driver Corpio.se om alla människors rätt att få trivas och acceptera sin egna kropp (helt rätt tjej attä hänga med för mig med andra ord :-)) Alltså hur grymt som helst. Och sååå jobbigt pass :-)))

bild yoga maria

Mitt på trottoaren gjorde vi lite moves :-)))

bildyoga maria

My gåååd :-)) Men kul hade vi!! man har det med Maria 🙂 kram finaste!!

Äntligen har vi ett namn!!!

När Göteborgs Posten frågade mig första gången om vad mitt motto var, svarade jag efter en stunds funderingar; fuck cancer and run.
Det var någon gång mellan andra och tredje cellgifts behandlingen och jag var fan arg. Arg och förorättad.
Att jag fått cancer.
Min känsla var jävla helvetes jävla cancer-helvete.
Men det förstod jag ju, att så där arg kunde jag ju inte låta.
Och det kändes kanske inte så jätte begåvat att uttrycka sig på det viset.
Men fuck cancer and run, det sa något mer. För oss svenskar skall jag tillägga.
För det inkluderade ilskan jag kände, men på ett något mer distanserat sätt.
För fuck betyder ju snarare helvete, än knulla på svenska.
Och jag hade hört uttrycket från mina amerikanska vänner. Och ”and run” för att jag springer.
Och att säga det på engelska gjorde svordomen något mildare (i svenska öron) och även mina utländska vänner skulle förstå vad jag menade.

När jag såg ”fuck cancer and run” i tryck, några dagar senare kändes det rätt.
Så rätt att jag köpte stryka-på-bokstäver på Panduro och sprang Sylvetersloppet 1012 med dem på ryggen.
Eftersom det gav en helt ny känsla i min löpning så tryckte jag upp träningströjor som jag säljer  (sålde) på webben.

Och så kom Anna in i bilden och vi började planer stordåd :-))) Att vi skulle skapa ett lopp där alla kunde springa.
Och om alla kunde känna samma ilska som jag kände hösten 2012, skulle alla klara av att springa 10 km.

Överskottet skulle gå till Cancerfonden.

Men sedan var det inte lika enkelt längre.
För välgörenhets-branchen är inte så där mysig som jag trodde.
För jag hade någonstans inbillat mig att det var som en stor familj man välkomnades in i. Att vi var människor med liknande visioner som kunde mötas, för att sträva mot samma mål.
Att man blev polare och tjenixen med andra som jobbade för samma sak; Att på alla sätt utrota cancern eller iallafall försöka göra tillvaron drägligare för de som drabbats

Men så var det inte.  För de välgörenhets organisationerna som finns, ser inte med blida ögon på uppstickare.
För det där med att man hjälps åt, stämmer ju till viss del.
Men den bistra verkligheten är kanske också, att man delar på pengarna.
Så ju fler aktörer desto mindre pengar till var och en.
Jag håller inte riktigt med om det, men det är den enda rimliga förklaringen jag fått från insidan.

Så orden jag sa, den där mörka höst dagen 2012.
Fick jag inte längre säga. För det var någon som tagit patent, på min svordom. På min känsla….

Och jag vet ju allt det där om varumärke och PRV.
Men jag hade nog trott att det skulle vara en vänligare stämning och högre i tak, mellan de olika organisationerna inom Cancer-Branschen.

Så därför var vi tvungna att ta bort FUCK för att inte riskera en stämning.
Så vi började kallade oss F (som fuck, som fan, som förbannat och som fight) tills vi fick okej från PRV. Och det fick vi i fredags!!!!!!!

Så nu heter vi FIGHT CANCER AND RUN

Och jag är så nöjd och så lugn och så glad. För nu är det ingen som kan hota med att stämma mig :-)))
Life is good !!!

armband_color-1473

Armbanden finns snart att köpa i webb-shopen. Visst e de fina :-))) Som en fantastisk påminnelse om att vi tillsammans bekämpar den värsta av sjukdomar, men också en påminnelse för den som bär armbandet. Att motion och träning är lika viktigt i kampen.

 

Vill du köpa lite Karma?

Det närmar sig med storm steg. Boken ”Är jag fortfarande vacker”
Och nu har jag fått se hur layouten skall se ut. Och det blir så bra.
Och all oro ha släppt. Och den nya lektören har tagit beslut som jag gillar och det har gjort mig än lugnare.
Nu är jag så stolt över vår insats och över vad som står och vad alla säger och hur alla ser ut.
För när hela projektet blir paketerat på det snyggaste sättet, så blir man ju stolt, så klart.

Och stolt vill jag vara. För det är faktiskt något unikt vi åstadkommit. Den här boken ”Är jag fortfarande vacker”
Alla fina, modiga, stolta kvinnor som visar hur det ser ut när man hamnat lite på livets cancer-baksida, men tar sig fram med en massa djävlar anamma.
Jag är så stolt så hjärtat dunkar hårt :-))

Nu är det bara tacksidan som skall skrivas.
Så är det någon som vill vara med där, går det bra att köpa sig en plats.
Är man med och bidrar får man vara med på tack-sidan!
Jag skojar inte. Från 500:- och uppåt kan man bidra.
Och då får man ett signerat exemplar av boken. (den kostar egentligen 200:- men man bidrar till framställningen också).
Från 2 000:- får man vara med på ”tack till……” sidan.
Antingen med sitt namn eller företag.
Sedan är nästa 10 000:- och därefter 25 000:- men då ingår ju så klart lite mer goa grejer.
Så vill du vara med och göra skillnad, hör av dig nu!!!
Release fest blir det i oktober och vi hänger så klart i en monter på Bokmässan också :-))

#ärjagfortfarandevacker

bok_deep azur1248

Vet inte varför jag ser så bestämd ut :-))) Men det var ganska coolt med schal, när man har hår vill säga.

Förra veckan spelade Am och Nick in en liten film om mig. Och de har de roligaste av idéer och jag litar helt och hållet på dem. Men jag blev filmad med en scarfs, för att fokus inte skulle ligga på min (tant) frisyr. Och för att det inte skall vara uppenbart när vi spelade in det. Om jag är skallig eller inte, typ :-)) Och jag som älskar att klä ut mig behövde ingen närmare övertalning. Så nu väntar jag med spänning på resultatet :-)))

Vilken helg!!

Den här helgen innehöll lite av allt :-))
Grym träning med Titti, Löpning med Jörgen, Middag med Casey, farsan kom hem från Norge. Nick och jag på Way Out West (thank you Americk for letting me be you :-))) sprang rakt i famnen på Alexander Skarsgård (myyy gåååd sååååå het) på WOW dag nr 3. Fick bekräftat att blondiner har roligare med Christine som för kvällen var brunetts, fast vi hade jätte kul!!! Fick otippat goda kanelbullar från RR,  lugn löpning med syster-yster på cykel till Mölndal och brutal-jogg hela vägen hem (16 km totalt), och så 20 timmar som författare :-))

Det var min helg och jag trivs som fisken i vattnet :-))
Det enda som jag missade var Outcast i fredags. För efter löpturen i Skatås så åt jag middag med Casey och tänkte att jag går hem och power-nappar en stund innan konserten. En kvart ni vet. Klockan var bra 21.40 när jag skiljdes från Casey så jag tänkte att jag vilar för att orka hela kvällen. Not so smart!!! Jag vaknar upp kl. 03.45 med party-stassen på :-))

Men med facit i handen så var nog det smart, jag hade aldrig orkat annars :-))
Så nu blev det en galet rolig helg men ändå inget sölande (drack lite mellan öl för att känna party-känslan men ändå vara i träningsform dagen efter :-)))
Och det var jag faktiskt, men nu måste jag nog sova.

Och boken, jag säger bara boken. Den blir såååå fin. Eftersom det är 23 berättelser med så blir det en fantastisk blandning och olika vinklar.
Jag har fått en ny lektör som jag fattade 100% tycke för, efter att vi bonadat med lite cancer-humor (den kan vara svart, rå och jävligt rolig :-)))
Så nu känns det så bra. Att jag kan lita på att det blir trovärdigt, vackert och gripande och informativt. Så att alla ni friska förstår vad det är vi går igenom. På riktigt liksom.
Det skall bli så kul att få presentera den för er snart. I oktober blir det stor fest.
Jag har ju lovat fest innan. Jag vet. Men den här gången blir det av, på riktigt jag lovar.
Och kanske hittar projektet nya vackra vägar att gå på och tillsammans med någon. Håll tummarna för att vi får lite hjälp.
Nu måste jag verkligen sova.
Men för er som det är måndag morgon för; kör hårt det här blir en grymt bra vecka, eller hur? :-)))

Kramar i massor till er alla som finns där ute!!

gym_1390

Alltså man fuskar inte när Titti håller i kameran :-))) Så grymt vi körde. Knäböj och tunga vikter, snart så :-)))

gym_1438

Jag tyckte ändå att jag fått till mina poser. Men när man ser Christine så förstår man att man har en bit kvar. Åh jag vet att man inte skall jämföra, förlåt alla yogisar. Men jag vill ju bli lite mer bendy :-)))

gym_1424

Så jag garvade :-))) Tack frö ditt tålamod sötaste !!

gym_1460

gym_1456 En vända i VIP och presscentrat. Nick var ett superbt sällskap men sååååå kul att springa på en ofrivillig brunett så där :-)))

bild 2-2

Så bra musik !!!!! Minns inte vad soul-killen hette (för den hette något med död och det tycker jag är ett ganska märkligt namn… men grym var han helt klart!!!

bild 4-1

Hemma efter en låååååång runda i Mölndal nu i kväll. Jag tänkte lite Forest Gump :-)) Var nere på 5:17 tempo (fläckvis bara :-))) Notera mitt schnygga pannband :-)))

bild 3-1

Vi är eniga!! Blonds have more fun. Och korthårig brunett har tråkigast av alla :-))) Men man har inte roligare än man gör sig :-))

bild 4

Middag med finaste Casey på Bon!

gym 1

Casey going strong :-))

gym 2

Jag har ett PRESSBAND, tack Am för att jag fick vara du för en helg. Sååååå spännande!!

gym 3

Känner mig inte som smartaste fotografen i stan, när jag ser den här bilden. Men jag har hittat en app som gör att man kan ta självutlösande bilder på iPhonen. Men ibland är man ju inte tillräckligt snabb :-))

gym 4

Så här skulle det ju se ut!! Jag fick åka med Jörgen till Skatås för att springa (åh som han sprungit i sommar, vilken jädra speed) på hans fina fina vespa. Här kör vi lite heja heja heja ramsor. (detta är exakt 2 timmar och 35 minuter innan min power-nap :-))

Lite cancer-kärlek är också kärlek :-)

Min personliga åsikt är att det finns inga som helst fördelar med att få cancer.
Det finns inget som skulle kunna få mig att känna ”Det var ju inte så farligt att få cancer, för nu fick jag ju vara med om det här och det och det här”.
Så även om vi skulle få ihop en miljon människor till löp-loppet den 20 september och samla in flera miljarder till Cancerfonden, så skulle det aldrig vara värt det, sorry.
(Där är jag faktiskt mig själv närmast och ni som sitter i samma sits som jag och tycker samma, vet precis vad jag menar).
Men eftersom jag inte kan göra något åt det faktum att jag fick cancer. Så vill jag ju ändå göra så bra det bara går.
Att det på något vis kan bli lite värt. Att jag inte genom led allt helt förgäves.

Och det konstiga är att varje gång någon hör av sig, som fått cancer, som haft det eller kanske har någon i familjen som har det. Där det jag varit med om, kan hjälpa någon annan.
Så blir jag varm i hela hjärtat. (Sorgsen så klart att någon annan drabbats) Men för varje gång någon vill prata med mig, eller mailar mig, så känns det lite, lite, lite mindre meningslöst.

Kärlek mina vänner är nyckeln till allt. I stort sett .-))

Och fast man inte känner varandra, så blir man som en syster.  En cancer-syster. Och det är märkliga band som bildas fast man inte vet så mycket om varandra så vet man nästan ibland, mer om varandra än vad de närmsta vet.
Och jag får så fina mail. Fyllda av hjärta och smärta och rädsla. Men ändå så fulla av kärlek och hopp.
Senast fick jag ett så vackert mail av finaste NC. Tack vackraste vackraste du!!!!

En av mina nya systrar är Christine Myrberg (givetvis så skriver jag inte här på bloggen när jag pratar med någon. Men Christine bloggar själv och skrev om mig på sin blogg, lite blogg kärlek blandat med cancer-kärlek).
Du kan läsa henne blogg här.
Och det är verkligen vackert, hur man i det tuffaste stunderna hittar andra och på något sätt kan stödja varandra.
Och finaste Christine, skriver och förklarar så fint och så rakt in hjärtat.

kramar och kärlek till er alla systrar där ute!!!

Fuck cancer och fight cancer och åt helvete med all jävla cancer i hela världen!!!!

wig_1388

Christine med sin super söta Vera :-))) Som busar och tycker att vi pratar för mycket, vilket hon har helt rätt i :-))

Nu är det kanske min tur :-))

Om det är sommaren eller värmen eller bara jag som känner, att nu är det dags att ta nästa steg.
Framåt, #vägentillbaka är ju inte bara löpning och galna piltes-moves 🙂
Det är ju insida och hjärna och kropp och själ :-))

För det finns ju en annan del som inga vänner, ingen familj eller löpning kan ersätta.

Åh det är att få lite passion och lite kärlek eller i alla fall någon som vill ge en känslan, av att vilja :-))
Och som vill flörta, skratta med mig och skåla i skumpa och kanske dansa en galen bardans, tills fötterna är trötta och klockan alldeles för mycket :-))

Så i #vägentillbaka är en dejt en av mina mål.

Jag svär, det är inte lätt att få gå på dejt.
Jag känner massor av nice män. Och visst tänker jag att det är jämlikt nu och att jag visst skulle kunna bjuda ut någon. Men jag är för feg.
Och när man vet, att alla vet, att man har ett bagage som fortfarande värker ibland, så känner man ju sig inte som den mest attraktiva precis.

Åh just nu skulle jag inte kunna ta ett nej. (kan man någonsin det :-))
Så jag tänker att jag ändå måste göra en insats.
Och hur gör man 2014? (Barer så 2013 :-)))
Man provar internet, så klart.
En lagom, glad och sportig profil fick det bli på en stor dejting-site 🙂
(åh nej, jag använde inte dagens banner-bilden som profilbild :-))
Känner mig rätt modigt, om jag får säga det själv.
Men nu kör vi, livet är här och nu och jag har inte tid att vänta.

Så håll i hatten alla glada, nu kanske det händer grejer.

http://youtu.be/fobt5VE6qZo

Du måste bara kolla den här fina filmen. Den säger så mycket och den är så vacker. Ni som gör samma resa som jag,  vet precis vad jag menar !!!

Jag fick inte in länken till filmen först, så om du inte får upp den, gå ut från bloggen och in igen så att den laddar upp på nytt, så att du får se den 🙂

 

Ett mål på vägen

Det var ju det där med att vara i nuet.
Och jag är i N U E T, jag lovar. Jag gör i allafall mitt bästa.
Och när man är i nuet så tycker jag att det känns bra om man har mål. Ni vet som Christer Olsson pratade om, att man måste vara i rörelse. För att stå still var inget alternativ.
Så att vara i nu, nuet men ändå se framåt är min filosofi.
Med cancer hängande i hasorna var man tvungen att göra tydliga mål. Och så är det varje gång man har något jobbigt. Men när livet börjar återgå till det normala.
Men ändå är det långt ifrån som vanligt. Då är det lätt att bli lite slapp. Och tänka att det inte är någon ide, att kämpa framåt. Att man får acceptera och bara hänga på.
Men det är det precis vad det är, mycket stor ide att lyfta blicken och titta framåt.
Även om framstegen inte blir lika stora, lika snabbt eller lika synliga, lika snabbt, så är det viktigt.

Så vägen tillbaka är ju fylld av utmaningar. Både psykiska och fysiska.
De fysiska är svårast att genomföra, men enkla att se och mäta.
Och ni som läser bloggen vet ju att jag är lite nördig. Och och nu har jag verkligen tagit fram ett mål.

Och det är att kunna göra brygga på en pilatesboll. Garva inte ihjäl er nu när ni tittar på min bild.
Eller föresten, garva :-))) För det gör jag.
Men jag tänker också att om jag aldrig vågar, så kommer jag ju aldrig kunna göra den där grejen. Att göra bryggan på en boll som sedan kommer att bli huvudstående. Jag är väldigt långt därifrån nu, kan jag säga.
Så då får jag bjuda på lite tönteri :-)))

elain

Hon börjar med att sätta sig, på huk. Med ryggen mot bollen, sedan glider/snurrar hon sig in i denna position. Sedan lyfter hon benen (kolla nästa bild)

elaine 2

Sedan, med hela sin tyngd på bollen ”slänger” hon bak benen och nuddar tårna i golvet. Ser huuuuur enkelt ut som helst. Men kolla min bild.,…. Jag kan ju skylla på att min boll är lite för stor men jag tror inte att det är hela anledningen :-))

yoga_1285

Och här ligger jag som en upp och nedvänd sköldpadda :-))) Inte det minsta stilfullt eller yogigt. Men sanna mina ord, det kommer att ta lite tid. Men jag skall till slut kunna göra som Elaine gör. Om det så tar ett år, så får det ta ett år. För när jag lyckas med denna rörelse, så innebär det att jag är ganska nära ett huvudstående. Och det är min dröm. Men jag är för feg för att göra det som jag gjorde på yogan i Saint Tropez förra året, själv…

Snart är boken klar!!!

Vilken värme mina vänner. Heeeeelt underbart.
Själv sitter jag instängd och jobbar. Med boken.
Och det har varit rätt tungt, faktisk.
Tyngre än jag trodde. Att plocka fram känslor från livets allra värsta ögonblick.
Första utkasten jag skrev fick inga nådiga omdömen :-)))
Och när jag ser tillbaka så var det helt rätt. För jag skrev lite skojigt och distanserat och inte alls så där som det faktiskt var.
Men så var det en vän. Som frågade mig om hur det var, om hur det verkligen var och  det kändes, då när det var som tyngst.
Och jag har aldrig fått den frågan, på det sättet.
Eller känt att det funnit tid för mig att svara, ni vet så där ordentligt.
Så jag har aldrig vågat svara, för tänk om jag börjar gråta och tårarna aldrig tar slut?
Och jag sitter själv, med alla sorgsna tankar.
Det har varit min största rädsla. Att aldrig sluta gråta. Att fastna i sorgen.
Så när jag fick frågorna kunde jag inte hejda mig. Jag grät i flera timmar.
Men jisses så skönt det kändes!!!
Så dagen därpå, i onsdags, satte jag mig ner och skrev så tangentbordet glödde. Och både lektören och förlaget klappade händer.
Och för varje text jag skrev om och skickade in, blev deras svar gladare och gladare och jag  tror att de drog en lättandes suck :-))))
Så nu är boken nästan klar!!!! Ja, så klart inte klar men i stort sett. De stora bitarna är färdiga. Och det är sååååå spännande!!!
Alla fantastiska modellers texter, är under bearbetning hos lektören. Nu kör vi mina vänner!!!!
#ärjagfortfarandevacker

Brevbilaga-9

Fick några bilder från Magnus från Magnumpress, fotografen som fotograferade mig till reportaget i Allas Veckotidning.

Brevbilaga-12

Casey var med också, så klart :-)))

Brevbilaga-17

Jag är jätte nöjd med bilderna men vågar inte visa alla :-)) Ifall de skall vara med i tidningen. Men jag ser ut som en engelsk författar-dam på vissa. Rätt coolt tycker jag – re-claim the lady-styjl hahahha :-)))))

Bye bye Medoc! Mais welcome Paris!

Sååååååå tråkigt att få mail ifrån Marathon du Medoc, där de säger att jag är välkommen att springa 2015!!!!
Vad då 2015????
Det var ju i år jag skulle glidit in i mål. Kickat förra årets tid i rumpan ihop med Jörgen.
Vi skulle ha firat i after-run tältet med Liz och Casey efteråt. Skålat i plastmuggar och skakat våra tränings-trötta kroppar till skönaste DJ´n. OCH inte åkt hem tidigare, bara för att någon gnällig löpare inte ätit tillräckligt med mat efter loppet. Eller för att någon svartsjuk löpare blev galen, när en snubbe på typ 105 år, flörtade med mig.

Det var ju min tur liksom. Att bara ha kul. Och springa och skratta. Och så skulle det bli Jörgens första marathon.
Vi som gillar att springa ihop.
Men Maratahon du Medoc var faktiskt fullt av dramor, båda gångerna jag var där.
Så det kanske finns en mening med att bryta trenden och springa ett annat lopp.
Lite som att gå vidare. Och ut ur min marathon-comfort-zone :-)))

Åh, det finns fler lopp. Vad sägs om Marathon-des Alpes-Maritimes den 9 november?

Vinnare till den 23 juli konserten på Marstrand är korad!!!
Linda Legrell skrev sötaste brevet och bad att få ta med sin sister-in arms, Sylwa Johansson på konserten.
Och visst fick hon det.
Men det finns fler biljetter, så subscraba dig på bloggen (bli en följare och dela den på FB) och skriv till mig, så är biljetten din (ps. schampoo utlottningen avgörs efter semestern, så jag har inte glömt om någon tänkte det :-))))

Och så får jag höra att bloggen har fått massor av följare i Frankrike. Så himla kul. Har ingen aning om hur och varför, men jag älskar ju nästan allt som har med Frankrike att göra. Så här är ett litet meddelande till dem :-))

Bienvenue sur le blog !

J’ai découvert que j’avais gagné des adeptes en France.
Très inattendu mais bien sûr très amusant.
J’aime beaucoup tout ce qui touche à la France !
Je dois m’excuser car je n’ai pas encore installé Google Translate.  Mais ce sera bientôt fait.
Alors bienvenue à mes nouveaux visiteurs français et à très bientôt !

medoc

Så här tråkigt skrev de. Jag som skrivit och ringt och till och med kört med Cancer-Kortet :-)) Men inget hjälpte…